Göteborgsposten – 8 november 1864, sida 1

blifvit ihagkomna deri. Notarien mr Mole var en mager man med hvitt bröstkrås, som snusade i smyg i skygd af sin näsduk hvar tredje minut. Han vederqvickte sig med en ansenlig pris utanför toilettrummets dörr och gick derefter in bugande med de begge dokumenterna i handen. Lady Oakburn var icke nog stark att kunna gå ned i rummen uti andra våningen, och notarien mottogs der, enligt öfverenskommelse. Det var earlens testamente, som han först tog att läsa upp! Han satte sig och öppnade det. Lord Oakburn hade ej haft mycket att testamentera bort. Han hade belastat egendomen med en årlig lifränta af femhundra pund åt sin äldsta dotter Jane och testamenterat till sin andra dotter, Laura Carlton, sin förlåtelse. Åt de tvenne yngsta döttrarne, Clarice Beauchamp och Lucy kleanor, hade han lemnat tretusen pund hvardera. Hans hustru Eliza, grefvinna af Oakburn, erhöll i uppdrag att uppfostra och underhålla Iucy, och när Clarice blef funnen, skulle hon bo hos grefvinnan, om detta öfverensstämde med hennes önskningar; han bad sin dotter Jano att, om detta ej blefve händelsen, bereda henne ett hem hos sig. Skulle det bli ådagalagdt, att något missöde träfsat Clarice — så lydde testamentets ord och att hon voro död, skulle de tretusen pund, som anslagits åt henne, illfalla Jane. En summa af trehundra pund skulle delas ika mellan hans fyra döttrar för anständig sorgdrägt. Ularices andel deraf skulle lemnas åt Jane, på det att hon måtte förvara den åt den frånvarande systern.