Göteborgsposten – 7 november 1864, sida 1

— Det är mer än jag förtjente vid hans ålder. Och jag skulle vilja råda honom att laga, att det förslår. Det märkliga eftertryck, hvarmed dessa ord uttalades, förtretade Lanra mycket. Det sade henne, att hon ej hude att vänta något understöd af mr Carlton. Laura ryckte stolt på nacken. Som hon begärt det endast för hans skull, som hon älskade så högt, och sjelf ej frågade mycket ofter penningar, kände hon snarare harm än bedröfvelse öfver missräkningen. Med stolt hållning steg hon upp, för att taga afsked. — Lady Laura, sade mr Carlton, er man känner mina afsigter i den vägen — och att man aldrig kan pocka sig till något af mig — ursäkta uttrycket. Säg honom, att jag icke ändrat mitt testamente, och att jag icke skall ändra det, om han uppför sig väl mot mig, men så länge jag lefver bör han räkna på sitt eget arbete och icke på mig. — Mr Carlton, jag tycker, att ni är en mycket kärlekslös far. — Ni må tycka hvad ni vill, min vän, svarade läkaren med lugn häftighet. Ni känner icke er man ritt. Skall jag säga er hurudan han är? Ni säger att han förtjenar sex eller sjuhundra pund om året. Om jag derjemte anslog åt honom sex celler sjuhundra pund, och han således hade tolf oller fjortonhundra pund årligen, skulle han vid årets slut finna det för litet och begära fjortonhundra pund till. Lewis öder upp alla sina inkomster, från hvilket håll de än komma, och jag vill icke ha mina tungt förtjenade penningar bortslösade under min lifstid.