Göteborgsposten – 2 november 1864, sida 2

IMbv Ub P)0fYÅ SM tycka och DbClålLILC SI åtGjutant att sätta en sedel å 1009 rubel på rödt. Men croupiern förde tillbaka sedeln och sade i föga artig ton: Vi ta ej emot sådana penningar). Ådjutanten tog sedeln och följde kejsaren, som lemnat rummet. Oiver Österrikes ställningar och förhällanden, hvilka synas ganska dunkla och förvirrade på asständ, lemnar wienertidn. Neue Freie Presse följande redogörelse, hvilken ger oss tillfälle att kasta en blick i det kaotiska virrvarr, som denna stats politiska ställning företer och derföre är af mer än vanligt intresse: Det å ena sidan genom storfurst Constantins besök i Wien, å den andra genom belägringstillsåndets forklarande i Galizien och sedan under hr v. Bismarcks auspicier i Kissingen och Carlsbad fullständigade nya närmande mellan Ryssland och Österrike har visserligen icke ledt till någon allmän allians, men väl till en formulerad och skrifven öfverenskommelse angående polska frågan. Andan i denna öfverenskommelse är, att Österrike, som i och med den at Ryssland d. 7 sept. 1863 afgifna förklaring, att det anser diskussionen om polska frågan slutad, i denna fråga åter fick fria händer, att Österrike lät de af detsamma formulerade och i den identiska depeschen af d. 18 juni 1863 uppställda 6 punkterna faktiskt falla, och uttryckligen hvad den 4:de punkten särskilt angår (full samvetsfrihet och upphäfvande af inskränkningarne i den katolska kultens utöfning). Osterrike gick äfven faktiskt in på de af furst Gortschakoff d. 13 juli 1863 uttalade tanken, att i st. f. den föreslagna och afstyrda konferensen mellan de makter, som undertecknat wienerfördraget, inleåa underhandlingar mellan de trenne delningsmakterna ang. de administrativa detaljerna och vidare arrangementer. Denna tanke, hvilken äfven från början helt och hållet motsvarat Preussens planer, har, vi upprepa det. vid mötena i Carlsbad och Kissingen helt och hållet förverkligats, och man enades verkligen mellan de trenne kabinetten om, att hädanefter behandla den polska angelägenheten som en gemensam inre, utan att det likväl härvid kommit till utförande al fördraget i Mänchengråtz. Detta behöfdes icke, emedan öfverenskommelsen ej kunde ha någon annan tendens, än den af en öfverenskommelse mellan de trenne delningsmakterna om, att det hädanefter icke mera finnes någon politisk fråga i betydelsen af en europeisk angelägenhet. Men Osterrike måste derföre sormligt afstå från att för framtiden inblanda sig i det ryska systemet ang. kyrkofrågan, och att detta följt, framgår af grefve Rechbergs till Rom ställda depesch af d. 6 aug. d. å., hvari förklarades, att det kejserl. kabinettet måste vägra hvarje inblandning i det beklagligtvis mellan den kejserl. ryska regeringen och den romerska curian uppståndna spända förhållandet, och att det vill i denna sak strängt fasthålla vid noninterventionsprincipen. Det visade sig emeltid snart, att ryska regeringen ej var hugad att ja sig med Österrikes blotta återhållsamhet. Ryssland fordrade och väntade af Österrike ett formligt moraliskt understöd af dess system att behandla kyrkofrågan och på samma gång ett så mycket som möjligt öfverensstämmande förfarande mot Ruthenierna i Galizien, ja, det begärde bl. a., att ett antal grekiskt-unerade prester skulle ställas till dess förfogande, fastän Österrike sjelft lider brist på sådana, och mera sådant. Österrikes ej nog långt gångna estergifvenhet har nu efter allt utseende kommit förhållandena mellan de båda kabinetten att något kallna. Så inträffade det äfven, att ryska regeringen, som på senaste tiden erkänt nödvändigheten af att utminstone skenbarligen ingå ett slags fred med den romerska stolen, härvid icke begagnade sig af Österrikes bemedling, utan al Preussens. I sällskap med sin preussiska kollega begaf sig nyligen — efter utsörandet af den sista encyklican till de polska biskoparne — den ryske gesandten i Rom, baron Meyendorff, till påfven, för att bedja denne, att åtminstone tillsvidare icke mera göra Polens angelägenheter till föremål för officiela och högtidliga omordanden, ty det skulle försvåra ryska regeringens personliga bemödanden. Påfven tyckes ha gifvit det ombedda löftet. På detta sätt har just det, som aflägsnar Ryssland och Österrike ifrån hvarandra, närmat österns cesaropapi och vesterns kyrka; men i afseende på Polen skall det nog komma igen vid de trenne delningsmakternas uppgörelser. Den process, som i Berlin pågår mot dem af Polens tappra söner, hvilka häktats af preussiska myndigheterna för delaktighet i upproret, kastar stundom ett intressant ljus öfver den verksamhet polska revolutionsmännen utvecklat. D. 25 Okt. stod sålunda en hr Theodor Jackowski för rätta, att undergå ransakning. Enligt anklagelseakten var han 33 år gammal, son till landskapsrådet Jackowski, och beskylld för att som tjensteman och sändebud från den revolutionära nationalregeringen i Warschau under lång tid, från slutet af år 1862 tills han i dec. s. å. blef häktad, hafva verkat på de mest olika områden för de revolutionära och upproriska rörelserna. Den anklagade har afgifvit följande särdeles intressanta bekännelse: ij Tillåt mig att, innan jag genmäler sjelfva anklagelsen, förutskicka några ord. År 1854 besteg Alexander II ryska tronen. Hela Polen trodde sig från denna stund kunna motse en lycklig framtid. Men de till landet (af kejsar Alexander) utkastade orden: point de råverie! gåfvo det tecken att ej böra bygga på någon lycklig framtid. Jag vill ej gå för långt tillbaka i historien, utan börja från den tidpunkt, då folket ville gifva åt sina Önskningar en bestämd form, neml. från år 1861. Onskningarne gingo ut på konungariket Polens afskiljande, bondefrågans reglering, skolornas förbättrande och industriens höjande. Folket söndrades i tvenne partier. Det ena trodde ännu på ryska regeringens goda vilja, en annan del hade förlorat denna tro, och så uppstod det hvita och det röda partiet. Jag bör dock här nämna äfven tvenne andra partier, om än dessa voro antipolska samt genom den verksamhet och häftighet, hvarmed de uppträdde, förorsakade landet mycket bekymmer, jag menar det kosmopolitiskt revolutionära partiet och det panslavistiska partiet. Jag vill ej nämna deras ledare och om det senare vill jag endast säga, att det egentligen blott var ett regeringsparti. Mot det kosmopolitiskt revolutionära partiet (Mieroslawski?) vidtog man de åtgärder, som man i en sådan ställning kunde taga, och ledarne af rörelseparFE oo AA f1 (OO