Göteborgsposten – 1 november 1864, sida 2

romerska hofvet, att Frankrike i det att det sändt sina trupper till Rom, ej fullföljt någon annan plan, än att återställa den verldsliga makten i dess mest absoluta form; det tillbakavisar den mission af högre försoning mellan katolicismen och 1789 års grundsatser, som kejsaren så tåligt fullföljer. Medan den verldsliga makten (påfvedömets), genom sin oförmåga att omgestalta sig, bevisar, att hvarje lifsprincip vikit ifrån den och den numera endast bestar genom det understöd, som man gifver den, går Italien en alldeles motsatt väg. Utan att afstå från någon af de stora politiska grundsatserna, fö det genom sina ministrar, såsom landets lagenliga representanter, att det uppskattar de höga skäl, som kejsaren i sitt bref framställt. Det är mig angeläget, att framhålla denna motsats. I en annan svarsnote af d. 12 Juli 1861, som h. exe. Drouyn de Lhuys omnämnt i sin depesch af d. 28 Nov. 1862, ställde kejsaren till konungen, vår herre, följande minnesvärda ord: Jag bör frimodigt förklara E. M:t, att jag, sastän jag erkänt konungariket Italien, skall låta mina trupper qvarblifva i Rom, så länge E. M:t ej är försonad med pafven eller så länge påfven hotas med att se de stater, som ännu återstå för honom, öfversallas af en regelbunden eller oregelbunden armål Det romerska hofvet tillbakavisar hvarje tanke på försoningen, Italien deremot är beredt, att för kejsaren uppfylla det vilkor, hvaraf han sjelf gjort franska truppernas hemkallande beroende. Efter omröstningen af d. 20 Juni kan intet tvifvel mera råda angående kamrarnes stämning i hänsyn till det löfte, som regeringen skulle vara hugad att afgifva, att neml. ingen regelbunden eller oregelbunden armå skall öfverfalla romerska området. Å vår sida bindrar således ej mera något, att romerska frågan finner sin löening genom användande af non interventionsprincipen. Denna princip, hvars nödvändighet Frankrike i Italien erkänt och hvilken innehålles implicite i de båda bref från kejsaren, som jag omnämnt, erbjuder elementerna till en slutlig öfverenskommelse mellan Frankrike och Italien. Ställ frågan uti denna anda i edra samtal med utrikesministern, och emottag c. Det andra aktstycket är äfvenledes en note frän Venosta till Nigra, men daterad d. 17 Juni 1864, vid hvilken tid underhandlingarne således kunna förmodas ha med allvar återupptagits. Ministern säger deri, att franske gesandten de Maleret föreläst honom en depesch från Drouyn de Lhuys, hvari denne besvarar de flera meddelanden, som gjorts honom i romerska frågan. Han erkänner deri italienska regeringens bemödanden att lugna sinnena och reda svårigheterna och förklarar, alt franska regeringen äfven önskar ett närmande mellan italienska regeringen och hofvet i Rom, hvarföre hon iätven vill emottaga förslag, som skulle vara egnade att lösa den stora uppgiften om den hel. stolens ställning till det öfriga Italien. Hr Venosta forttar: Jag har skyndat att tacka hr de Malaret för hans meddelanden och begagnar markis Pepolis närvaro i Paris, för att bedja honom förena sina ansträngningar med edra och muntligt fullständiga de förslag, som konungens regering önskar göra den kejserliga tegeringen. I min depesch af d 6 Juli 1863 har jag som grundval för den öfverenskommelse, som bör eftersträfvas, betecknat tillämpningen af noninterventionsprincipen på det romerska området såväl som på Italien. .. 38 Ministern påpekar derpå, att franska truppernas bortkallande från Rom måste vara främsta föremålet för konventionen och förklarar sig beredd att lemna nödig borgen derför. Denna skulle bestå i ett löfte af italienska regeringen att ej angripa eller tillåta att man angrepe romerska området, och att ej resa något hinder mot upprättandet af en regelbunden armå, under vilkor, att densamma at romerska regeringen organiseras för ett uteslutande defensivt ändamål. Ministern föreslår ätven, att italienska regeringen skall förpligta sig att öfvertaga en relativ del af den på de till konungariket Italien annexerade provinser i den forna Kyrkostaten häftande statsskuld, och säger att dessa förslag äro redan förut kända för kejsaren och dennes regering. Det tredje aktstycket är en note från riddare Nigra till Visconti Venosta, daterad Paris d. 15 Sept. 1864. Denna skrifvelse är särdeles vigtig och uppdrager en klar teckning af den diplomatiska ställningen i italienska frågan. Alldenstund den är ett betydelsefullt historiskt dokument, anse vi oss böra här i dess helhet återgifva denna note, så lydande: Hr minister! Jag har den äran, att till e. exc. öfversända hosföljande orginal till den konvention om upphörande af det påfliga områdets occupation af franska trupperna, hvilken kl. 3 i dag uti kejserliga utrikesministeriet undertecknats af hr Drouyn de Lhuys, markis Pepoli och mig. Jag sammanfattar här i korthet de underhandlingar, som föregått denna akt. Några dagar före grefve Cavours död var det tal om förslaget till ett fördrag mellan Italien och Frankrike, hvilket i det hufvudsakliga var af detta innehåll: Att Frankrike återkallar sina trupper från Italien. Att Italien förbinder sig, att ej angripa det nuvarande påfliga området och att tillochmed med vapenmakt förhindra hvarje yttre angrepp mot detta område. Att italienska armeen ej gör någon invänning mot organiserandet af en päflig armå, bestående af ett bestämdt antal soldater. Denna arm skall tillochmed bildas af frivilliga från andra katolska länder. Att Italien förklarar sig beredt, att tråda i underhandling, för att åtaga sig en relativ andel af de forna påfliga staternas statsskuld. Grefve Cavouris död afbröt dessa första underhandlingar. De regeringar, som följt på denne upplyste statsman, ha alla försökt, att åter upptaga underhandlin