Göteborgsposten – 1 november 1864, sida 1

men vi ha ej någon skyldighet. Då en stormaktsrepresentant kan föra ett sådant språk, då är det illa ställdt med den allmänna moralen, ty denna ålägger det som en skyldighet att hjelpa den drunknande. Gör man det icke, trampar man moralen under fötterna, det är en konklusion som ingen Palmerston med all sin diplomatiska fyndighet och elasticitet kan komma ifrån. Då vi derföre uppställa ofvannämnda formel såsom betecknande för den närvarande allmänna ställningen, säga vi äfven, att denna saknar moralisk grund. Det är endast det rätta och sanna, som i längden är varaktigt, de förgyllda smågudarne på lertötter, tör hvilka maktens dagsländor salla ned och tillbedja, äro blott bräckliga ting, och äfven en sotsid brokadkjortel förmår endast till en tid dölja, ej upphjelpa piedestalens skröplighet. Ingen tid har varit så moraliskt depraverad, att icke i dess mörker någon stjerna lyst, vid hvars sken hoppet kunnat tända sin fackla. Det finnes ingen fullkomlig menniska! utropar odjuret Richard III vid åsynen af en glimt af godhet, af medlidande hos en af sina tillgifnaste tjenare. Detta borde de maktinnehafvare erinra sig, hvilka ej sky att dekretera nationers och nationaliteters utrotande samt med eld och svärd skrida till utförandet af dylika beslut. Folken minnas det nog, och om de än för en tid låta reaktion och absolutism rulla förkrossande som Jaggernanthsvagnen öfver små nationer, skola de dock till slut bryta egoismens fjättrar, öppna den säck som Ulysses fick af Holus och låta rensande vindar blåsa ötver jorden, för att uttorka och rena reaktionens och våldssystemets träsk. Och en gång åter på det godas, på frihetens väg, skola handlingar folja i ilfart på hvarandra; ingen skall då vilja bli etter och göra sig skyldig till: ve mihi quia tacui! För hela den skandinaviska Norden är detta fredsslut af den mest ingripande vigt, och följderna deraf skola ej dröja att visa sig, i trots af den indifferentism som nu tyckes råda på höjderna och skulle angisva, att man är politiskt blasö, sålramt man icke såge att statsmannavästen rör sig 1 ovanlig takt, vare sig att det är oron eller mensklighetskänslan som arbetar derinnanför. Det är oss nemligen omöjligt att töreställa oss, det någon svensk man med blick för framtiden — vi tala ej om alla dem, som i ögonblickets vigilance, i lifvet för dagen se höjden af politisk vishet — kan betrakta detta tredstördrag annat än med aningsfull oro. I och för sig är det ett åclatant bevis på att godtycket och absolutismen sitta vid rodret i Europa, att näfrätten styr ländernas öden. Då denna rätt vågar uppträda med anspråk på laglighet, då ha de små nationerna skäl att oroas, att utropa det bekanta Åla legalitö nous tuc); ty de ligga närmast i vägen aw förtrampas af väldet, det må nu uppträda i form af preussisk pickelhufva eller rysk kosacklans. Har icke den nu triumferande hr Bismarck sjelf en gång i den preussiska deputerade kammaren fällt det märkliga yttrandet: Det är icke genom parlamentariska tal och omröstningar, utan genom eld och svärd som tidens stora frågor skola lösas! Då eld och svärd tillgripas, då står det illa till, och folkens på allmän politisk moral hvilande rätt svätvar i fara att bli bränslet för rökofkren till den djerfvaste våldsverkarens ära. Men, vi ha förut sagt det, historien bildar sjelf en ovederlägglig bevisning af att ingen orätt varder beståndande, det är en logik, hvars faktiska verklighet utgör de förtrycktas evangelium och gilver dem den nödiga kratten att med stoikerns lugn bära det närvarandes motgångar, med blicken riktad mot de rättvisa löttena i en framtid. Vi skulle vilja nämna detta faktum med dess namn: det är Gud i historien, såsom Bunsen säger, och, i sanning, Hans mål är ej veld och svärd som tyranners gissel mot suckande nationaliteter. Det är äfven en för det goda glädjande omständighet, att hvarje ondt anslag bär i sig sin egen likmask, då deremot det goda är som senapskornet, hvilket faller ouppmärksammadt till marken, men der skjuter brodd och blir ett yfvigt träd som bär frukt. Huru väl och listigt de tyska makterna än lagt sina planer mot Danmark, ha de likväl låtit sig ledas för långt af sina dåliga instinkter. De ha ej sörmått emotstå rofleribegäret och begått det lika fördömliga som okloka strecket att handla i strid med sig sjelfva. De nppställde som skäl för det krig de påförde Danmark, att de ville skyddaden kränkta tyska nationaliteten i Slesvig. Det var således ett krig för nationalitetsprincipen. Genom fredsfördraget ha de satt sig i besittning af en del af den danska nationaliteten i Slesvig och dermed kränkt dennas rätt. Kriget började således för nationalitetsprincipen och slutade emot densamma. Den första resultanten af fredsslutet blir derföre, att detta ej är någon fred. Den utgör blott ett stillestånd för längre eller kortare tid och lägger endast en ny olöst fråga