Göteborgsposten – 1 november 1864, sida 1

Fredsslutet. Så är då nu till sist det för Danmark betydelsefulla fredsdokumentet undertecknadt. hvilket kanske skall mer än något annat dylikt under den öfver tusenåriga kamp, som detta rike fört mot den påträngande germanismen angående nu afträdda landsdelar, bli afgörande för vårt broderlands öde och existens. Öfvergitvet och utmattadt, har det sträckt ut sina händer mot det öfriga Europa, utstötande skri af smärta och anropande om hjelp, men ingen har velat lyssna till dess böner. Man har nu i civilisationens verldsdel vant sig vid att se dödsryckningar hos folk, och man kan utan en nervryckning af sym pati på och omkring tronerna åse blodsdåd töröfvas mot hela nationer. Det ligger någonting af ryggmärgslidande i hela den nuvarande europeiska situationen, och personer, som ej tåla att se en mask förwampas utan att ropa på eau-de-luce eller få nervattacker, applådera åt lusteldar och dansa ceremoniela hofgavottes vid skränet från folk i dödskampen, egande till öfverflöd behagliga leenden åt hela verlden, men endast harmsna blickar åt de hjelpbehöfvande, som våga grumla stundens njutningar och blanda sitt dystra memento mori med tonerna till en högtidlig polonaise eller en gapskrattande cancan. Tvärtom, heldre än att lemna förlustelsernas salong eller den lugna middagsluren i kabinetternas canapes, skyndar man att inom sitt bröst qvälva den milk af human kindness, som den förfärliga lady Macbeth förebrådde sin make. Det är dystert att inregistrera bland årets tilldragelser, näst nedanom det röda kors som betyder polska upprorets faktiska slut, det tankstreck, hvarmed vi vilja signera det i söndags ingångna fredsfördrag, som är en så djup skåra in i ädla delar af den danska staten. Det är oroande, ty det bevisar vanmakten hos dem, som burit den falska skylten af att vara civilisationens vapendragare och riddare; och folken böra anteckna sig detta till minnes, för att i hvarje stund erinra sig, att de endast hos sig sjeifva ha att hemta den styrka, med hvilken de kunna resa motstånd mot påträngande faror och olyckor. Vill man finna någon formel, genom hvilken man skulle kunna rättast definiera makternas ställning i närvarande ögonblick till de folk och nationer, som det ålåg dem att skydda och försvara, har man den sannast i den sentens, Palmerston en gång uttalade i parlamentet, angående polska frågan: Vi ha rätt att inblanda oss deri, men vi ha icke någon skyldighet. Det är ju en herrlig moral, som, tilllämpad på ett annat fall, säger detsamma som att vi ha rätt att hjelpa den drunknande,