Göteborgsposten – 29 oktober 1864, sida 1

— En---—-a — — —— ter kämpar på vära kuster en hel besolkning mot elementoernas raseri, för att kunna erhålla medel för tillfredsställande af de nödtorftigaste behot, men i mingen boning smyger sig vid denna tid ännu en gäst, en objuden, den bleka och hålögda sorgen, in i den låga boningen och sätter sig vid det tomma bordet, der hungriga små förgätves ropa efter bröd. Tänk på dem, du, som i ett eget varmt och trefligt hem ser alla de dina friska och välmående omkring dig, och säkerligen skall du i ditt inre känna en ljuf känsla af varm tacksamhet mot Försynen och innerligt medlidande med din mindre lyckligt lottade nästa. Och lyckligt om så är, ty kanhända att ganska snart det senare kan komma att tagas i ansprak, ty alla tecken antyda, att de sista dagarne at denna månad komma att bli lika stormiga som förlidet år. Icke mindre än 2:ne eldsvådor ha passerat under veckan, den ena, den sista, temligen tyst och omärkligt, men den första med så mycket mera buller, enär vid larmskottens al lossande åtskilliga fönsterrutor i närheten af torger dansade all verldens väg. Orsaken dertill var den, att de gamla kanonerna framtör Högvakten blifvit utbytta mot andra af betydligt större kaliber, hvilka följaktligen gjorde desto större väsen af sig. Det var i öfrigt en särdeles pittoresk och ståtlig anblick, som denna eldsväda erbjöd för den, som från Skeppsbron eller omgifvande höjder äskådado densamma. De kolossala eldtungorna, som, kastande ett mörkrödt sken ötver hela horisonten, bröto sig i tusentals skimrande fasetter mot de glittrande böljorna, kommo oss att tänka på hurusom det onekligen skulle vara al en briljant effekt om det tilltänkta tyrverkeriet på föreningsdagen komme att atbrännas på vatten i stället för på land. Vi ha från flera håll hört farhågor uttalas mot lämpligheten af den plats, exercisheden, som nu dertill lärer vara utsedd. Och nekas kan väl icke heller att allöerna, sedan skymningen slagit sina skuggor omkring nejden, torde vara föga inbjudande för en stor del af allmänheten. Om vi t. ex. deremot tänka oss att fyrverkeriet, i likhet med hvad som skedde vid GustafAdolts-festen, komme att afbrännas på pråmar, och dessa förlades midttör inloppet till Lilla Bommen vid den s. k. Tingstadsvassen, så tro vi, att man näppeligen skulle kunna tänka sig en lämpligare plats. Man torde nemligen besinna hvilket vidsträckt utrymme för åskådare derigenom skulle beredas så väl å den ofantliga sträcka som kallas för S:t Eriks hörn, som utefter hela den nya och med kajmurar försedda sträckan al Gullbergsvassen; hvarförutan de fyrverkeripjeser, hvilka taga en högre flygt, skulle med lätthet kunna ses från Ostra hamngatan i hela dess längd ända fram till Nya teatern, och sålunda åtminstone dessa komma till godo de många fruntimmer och barn som i mörkret icke vilja ätventyra att bege sig bort från stadens gator. Af roferaten öfver stadsfullm:s senaste sammankomst ser man att man inom denna rådsförsamling varit ense om att det vore önskligt om staden å Föreningsdagen hade ett mera lysande och festligt utseende än som vanligt under det djupaste hvardagslag. Stadsfullmäktige ville dock icke uttärda något bestämdt påbud om illumination eller eklärering, för att icke ådraga sig någon förebråelse för indirekt beskattning, utan ha lemnat det i hvars och ens skön att lemna sitt tjäll upplyst eller oupplyst. Troligt är väl ändå att den aftonen vår stad kommer att stråla af ljus, visserligen icke den briljanta, iögonenspringande och effoktfulla som en allmän illumination erbjudes, ty tiderna äro bistra och stearinljus växa icke på trän, men al den mindre dyrbara, men dock solida och hemtresliga anblick som eklärering af våningar erbjuder. För öfrigt förmoda vi aw hjoltekonungen som ändtligen lyckligt och väl hamnat på, som vi hoppas, terra firma, den aftonen får sin sedvanliga gloria, då den ju i alla händelser icke lär komma att uteblitva 2:ne dagar deretter, eller den 6:te November. Vid ofvanberörde sammanträde beslutades älven att sestkomitön skulle låta utgå en uppmaning till stadens hrr handlande att hålla sina kontor och bodar stängda. Vi ha oss ännu icke bekant om dermed menas att sådant skulle ske hela dagen och anse oss derföre osörhindrade att meddela nedanstående versifierade klagosång af en insändare, hvilken (sången nemligen) vi här presentera våra läsare i samma oskuldsfulla och okonstlade skick, som vi den emottagit. Den unge Boddisko sjunger så här: Då en högtid snart skall firas, Som blir lysande och skön Våga vi oss artigt vända Med en liten ödmjuk bön. Vi begära att bli fria Högtidsdagen klockan fem)