Göteborgsposten – 27 oktober 1864, sida 1

nats för henne, sprang hon upp, litande på att instinkten skulle säga henne, hvar hennes fars sängkammare var. I korridoren i första våningen nära grefvinnans sängkammare mötte hon en piga, som kom från earlens rum. — Hur mår earlen? frågade hon henne. Pigan stirrade på henne. Kanske visste hon icke, att ännu en dotter väntades. Hon svarade icke genast, och Laura stampade otåligt i golfvet. — Jag frågar, hur Earlen mår. Känner ni mig icke? Jag är lady Laura Carlton. — Barlen är död, mylady, svarade pigan halfhögt. Han har nyss gifvit upp andan. — Död! skrek Laura så högt, att det kunde höres i hela huset. Min far död! 0, Jane, är det sannt? ropade hon jämrande, när hon såg Jane Chesney ofvanfor på trappan. Jane, Jane! är pappa död? Sköterskan kom ut ur lady Oakburns rum med ett ansigte så blekt som ett lärft och barska miner och anbefallte tystnad och försigtighet. Laura gick uppför trappan och Jane förde henne in i rummet, der den döde låg. Hon kastade sig bredvid sängen ursinnigt gråtande och nästan rasande. Hvarföre hade man ej skickat efter henne förr? hvarför hade man lätit honom dö utan att se henne? Jane, som sörjde stilla men vida djupare, sökte lugna henne; hon hviskade till henne om hans fridsamma sinnesstämning och om hans ömma helsning, att han förlåtit henne. Men Laura snyftade alltjemt hysteriskt och ville icke låta trösta sig. (Forts.)