Göteborgsposten – 25 oktober 1864, sida 1

förrän klockan slår åtta nästa gång. Det är kanske rätta sättet att lotsa somliga patienter, ömtåliga qvinnor och barn, men det passar icke för mig, och ni misstar er betydligt. Earlens röst blef matt. De gåfvo honom några droppar i ett glas vatten och torkade hans panna. — Jag är en gammal sjöman, mina herrar, fortfor han, och jag har lagt mig på min hängmatta natt efter natt under större delen af mitt lif och derunder vetat, att der var blott en planka mellan mig och evigheten. Kan ni då tro, att jag ejlärt mig att möta döden? Hvarför drar ni i betänkande att säga mig, att den nu nalkas? Om jag icke förut gjort upp mina räkningar med min skapare, skulle jag icke haft mycken tid att göra det nu. Jag har varit envis och retlig och jag har gifvit min tunga fritt lopp, men den store befälhafvaren vet, att den stackars sjögasten vänjer sig vid sådant i det sträfva lifvet ute på hafvet. Han ser till hjertat och han räknar icke så noga med ett par obetänksamma ord. Pompey! Betjenten kom fram och föll ned vid sängen; hela hans hållning uttryckte den bittraste smirta och innerligaste kärlek. — Pompey, säg dem hurudan husbonde jag varit, fast jag rytit, så att du blifvit förskräckt. Hurudan husbonde har jag varit? Stackars Pompey! Hans jemmerfulla snyftningar höllo på att qväfva honom, då han knäböjde och höljde earlens hand med tårar och kyssar.