Göteborgsposten – 25 oktober 1864, sida 1

förklarade sig vara färdig att i nästk. Februari månad aflägga licentiatexamen. Emellertid förbjöds hr Groux af poliskammaren vid vite af 25 rdr rmt att, tills vederbörlig kompetens blifvit af honom vunnen, fortsätta sin praktik inom Göteborgs polisområde. Mot detta beslut begärde hr Groux besvärshänvisning. Strandningar. Enl. ingången underrättelse från Red:s korrespondent i Marstrand har under stormen natten till d. 21 d:s ett större fartyg totalt förlorat i Grönskären, hvarvid efter all sannolikhet hela besättningen omkommit. Af lasten hade c:a 300 fat vin, kognac m. m. blifvit af fiskare inbergade till Marstrand, och fortgick bergningen. Ett annat fartyg, lastadt med spanmål, sades ha förlorat vid Käringön. Svenska Arbetarens senaste n:o innehåller: Porträtt af prinsessan Dagmar; Kardinalen i Torpa (forts.); Skogsfjärilen, af Richard Gustafsson; Blir verlden sämre?; Menniskoracer; Om näringsmedlens beredning i stall och ladugård (med illustr.); De båds murgrönsrankorna; samt Ute och hemma. Skarpskyttesaken pa Hisingen. Återigen ha insända artiklar kommit oss till handa i denna fråga. Ehuru vidlyftiga och fastän vårt utrymme är strängt upptaget, anse vi oss dock böra, för att ej förebrås för partiskhet, här återgifva dem. Läsaren må sjelf döma om deras inre värde och halt, och vi inskränka oss blott till den erinran, att ordföranden inom Lundby kommunalnämnd, som således är beklädd med en om kommunens förtroende vittnande syssla, förut förklarat oordningarne inom Lundby församling ej vara större fu, sedan skarpskyttesaken uppstod, än förut. Presterskapet dersammastädes har funnit motsatsen vara förhållandet. Med hvilken stränghet det anser saken, framgår tillräckligt deraf att det tillochmed harmas öfver att minderåriga gossar leka :soldat om Söndagen. Hvem har e) gjort det, och kunna väl presterna sjefva förneka sin barndom? Vi önska uppriktigt, att ett slut måtte bli på denna schiem mellan presterskapet och ifrarne för nationalförsvarets tidsenliga organisation, ty intet godt framgår deraf. Må de båda verka ostörda af hvarandra i fäderneslandets tjenst, det behöfver både ordet och armarne. Men tillsdess presterskapet kan förmå arbetsgifvarne att skänka några timmar af en arbetsdag i veckan åt sina arbetare, för att egna sig åt vapenöfningarne, måste dessa använda den tid de ha, åtminstone då den ej infaller under offentlig gudstjenst. De insända uppsatserna lyda sålunda: Sedan jag fått genomläsa Göteborgs-Postens ut fall d. 15 och 18 dennes mot Lundby presterskap, och jag tillhör samma presterskap, torde Redaktionen af Göteborgs-Posten icke neka utrymme i sin tidning för nedanstående: I de åsigter som lektor Rosenius i Göteborgs-Posten för d. 18 dennes angående Skarpskytteexercis å Söndagar, uttalar, instämmer jag till alla delar, aldrahelst då jag, såväl som lektor R., på närmare håll skådat de ingalunda glädjande spår, som dessa Söndagsöfningar lemna efter sig. Jag erkänner mig ock hafva, både offentligen och enskilt, motverkat desamma och skall ock hädanefter, i enlighet med min öfvertygelse derom, dermed fortfara. Skarhskytteidcen, jag medgifver det mycket gerna, är stor och i högsta måtto lofvärd, men skulle, åtminstone i allas deras ögon, som äfven se på hvad vi äro våra andliga intressen skyldiga, blifva än mer stor och lofvärd, om den genomfördes på ett mera kristligt sätt — d. v. s. om exercisen bedrefs under någon af arbetsveckans dagar. När frågas: hvad mena förfäktarne af skarpskytteexercis å Söndag med allt sitt öfverljudda tal om skarpskytteideens storhet och förträfflighet, då de icke anse den vara värd så pass uppoffring, som några timmar af en arbetsdag? Ligger häri någon konseqvens, för att ej säga mer? Halva vi icke monne mer välsignelse af vårt skarpskytteväsende att vänta, om vi, på samma gång vi uppfylla vår pligt emot ett älskadt fosterland, också låta