Göteborgsposten – 25 oktober 1864, sida 1

— Åhjo, det blir inte alltid döden. Det värsta teck inet, säga de, är att all mylords vresighet är borta. — Hvem har sagt det? Hvem har sagt, att det är så? H — De, som passa upp honom. Den svarte karlen gör ingenting annat än står bakom sängen och gråter och snyftar. Han önskar, att hans husbonde skulle gräla på honom, som han brukat göra. Var så god och låt inte lady Lucy få reda på saken. Jag skall tala med tjenstefolket derom. I Miss Snow nickade, och sköterskan varnade de andra i huset och gick åter in i lady Oakburns sängkammare. Dagen förflöt; det blef natt och earlens tillstånd blef betänkligt. Hans plågor voro förfärligt qvalfulla, och om icke murar och golf varit så solida, skulle lady Oakburn hört hans jemmer. Om morgonen blef han lugnare och led mindre, men likväl kommo tre läkare in till honom. De två, som förut vårdat honom, hade skickat efter den tredje. — Skeppet sjunker, sade earlen till dem ; det tjenar till ingenting att längre splissa plankorna; de äro ruttna, och det håller icke längre. Earlen hade rätt, och doktorerna visste det, men de ville ej erkänna för honom, att han var nära döden. karlen sade dem, att de sökte bedraga honom, på sitt ännu alltid rättframma sätt. — Det tillhör ert dagsarbete att gå omkring och narra folk, ropade han, att säga dem, att de skola komma på benen igen, fast ni vet, att de skola ha gått till sjöbotten