Göteborgsposten – 25 oktober 1864, sida 1

— ——2A..— För att med fördel kunna utdela en stöt måste nemligen vädurskeppen ega en hastighet i gång och manöver som tillåter dem att med säkerhet utdela en stöt och sjelfva undvika en sådan. Begåfvadt med denna öfverlägsenhet skulle ett vädurskepp, vore det också lika väl bestyckadt, bepansradt och skött som fiendens, ej finna sitt intresse i att vända sin sida mot honom för att beskjuta honom, utan i stället genast mot honom vända sin fruktansvärda stäf. Användandet at artilleri ombord på fartyg, hvilket vi sålunda se vara öfverflödigt på vädurskepp, fordrar emellertid vilkor i afse ende på styrka och stabilitet som ej äro förenliga med en hastig fart. De pansarfartyg som redan blifvit byggda bevisa redan att man offrat alltför mycket åt hastigheten och att man måste återvända till större bredd af fartygen, för att förekomma rullning. Artilleriet ombord utgör dessutom en betydlig öfverlast, som icke är inskränkt till kanonernas och ammunitionens tyngd, huru betydlig denna än är. Man måste nemligen äfven göra de bepansrade sidorna höga, för att kunna placera kanonerna tillräckligt högt och för att skydda manskapet. Denna skeppssidornas höjd ökar ofantligt ytan och följaktligen äfven fyngden af det jernpansar med hvilken skeppet är beklädt. För att kunna begagna sig at sitt eget artilleri måste ett skepp länge erbjuda fienden sin långsida. Då det deremot visar fienden sin förstäf för att gifva honom en stöt, blir följden af förens afsmalnande form, att kulorna träffa mycket snedt mot pansaret och studsa tillbaka från detsamma, hvarförutom de blott kunna träffa under de få minuter som förflyta från det ögonblick, då vädurfartyget kommit inom skotthåll för fienden och till det då denne blifvit stött i sank. Ett bepansradt fartyg med kanoner och ammunition, med förökad besättning för artilleriets serverande, överlastadt med ett ofantligt pansar och för att motväga detta försedt med en lika ofantlig barlast, kan naturligtvis ej för sina maskiner disponera mera än en ringa del af sin drägtighet. Tunga former, maskiner med alltför ringa kraft måste således blifva följderna af att man använder artilleri ombord. Under dylika förhållanden kan man ej erhålla en någorlunda fart utan att man betydligt ökar skeppens storlek, men på samma gång minskar lättheten att manövrera dem. Någon större skyndsamhet än man hittills vunnit är ej att tänka på under sådane förhållanden. Att på samma fartyg anbringa tvenne systemer af beväpning, sådana som kanoner och den till en spets förlängda fören och hvilka betingas at så olika förhållanden, är således gagnlöst. Enda lämpliga sättet synes vara att skilja dessa vapen åt och dermed skapa en klass at fartyg som uteslutande består af vädurskepp eller, som man betecknande skulle kunna kalla dem, projektilskepp. Man skall måhända finna denna benämning besynnerlig, men jemförelsen är dock srundad på vetenskapliga fakta. Mekaniken är oss, att den förstörelsekraft som ligger i stöten af en i rörelse varande kropp är provortionel mot produkten af hans tyngd, multiiplicerad med qvadraten af hans hastighet. Ått skepp som, för att begagna sjömännes utryck, går 10 knop i timman genomlöper 16 2 ot i sekunden. En kula med 1,300 fots hatighet i sekunden går således omkring 80 sånger så fort. Antagom för ett ögonblick tt tyngden af fartyget och kulan vore lika, å skulle, enligt nyssnämnde lag, den senare -ifva en stöt och således äfven åstadkomma n förstörelse som vore (80 gånger 80 eller) 100 gånger större än skeppets. Men om! — A — —