Göteborgsposten – 25 oktober 1864, sida 1

— Aldrig finnas bättre massa — aldrig bättre massa! Pompey vilja följa med honom. i — Ni vill ej säga mig, att min resa lider mot sitt I slut, mina herrar. Vi sjömän ha fått en frälsare såväl som ni. Han utsåg fiskare till sina vänner; tror ni då han försmår en stackars förkrossad sjöman, som kommer till honom med hatten i handen och lägger sina synder för hans fötter? Nej! han skall lotsa vår båt förbi de sista sandbankarne och vara på stranden för att ta emot oss, ssom han en gång tog emot sina fiskare och hade en koleld uppgjord för dem och fisk stekt derpå och bröd. Och det var sedan han lidit. Varen icke rädda för att säga en trött sjöman att han nalkas hamnen. Skall jag lefva öfver denna dagen? De trodde sig kunna lofva ännu mer än det. ö — En af er skall telegrafera till min dotter, och — jag förmodar, att min hustru icke kan komma till mig. Lady Oakburns läkare var en bland dem, som om84f.o carlen och han sade: omöjligt ! I Han tillade, att grefvinnan ej borde få veta, att någon fara var på färde; det måste döljas för henne ett par dagar, ty eljest kunde hen ej ansvara för följderna. Lady Lucy borde ej heller få veta det, ty om hon finge det, så kunde hon underritta grefvinnan derom, Earlen lyssnade och nickade samt sade: idet är bra. Och derefter dikterade han ett telegram till sin dotter Jane. När doktorerna kommo ut ur sjukrummet, mötte de Lucy. Hon hade suttit på trappan och väntat ängsligt på