Göteborgsposten – 20 oktober 1864, sida 2

— Det gjorde jag. Jag var på besök hos öfverste Marden och hans fru; de äro så hyggliga — men du känner ju dem sjelf. Jag åkte på gatan i en ponyvagn mod mrs Marden, och vi mötte sir James postvagn och pappa inuti den. Öfverraskning och fruktan beröfvade mig min fattning. Jag tog tömmarne och körde i full carriör. och dagen efter fingo vi veta att Pappa redan rest. i Skall du nu gå? frågade Jane, emedan Laura etigit upp. Ja, jag måste gå nu. Jag kommer snart igen, ty jag har icke sagt hälften jag ville säga eller kommit ihåg allt jag ville fråga. Farväl, Jane; följ mig till porten. — Jag mår icke nog väl för att gå ut, svarade Jane. Prat, det är bara inbillning. En minuts promenad i det klara solskenet skall göra dig godt. Jane gaf efter, klädde på sig ytterplagg och följde Laura till porten. Det var en ljum höstdag, solen lyste soch trädens röda löf glänste. Jane tyckte verkligen, att luften uppfriskade henne, och hon skyndade icke straxt in. Laura tryckte hennes hand och gick nedåt vägen. När hon kommit förbi sluttningen, mötte hon sin man. Han nalkades hastigt svängande sitt spanskrör. -— Ah, Lewis, har du kommit för att hemta mig? — Det har jag icke, sade mr Carlton skrattande. Jag skulle ha ofantligt mycket moraliskt mod, om jag vågade mig inom min fiende lady Janes område. Har det varit ett stormigt möte, Laura? me —