Göteborgsposten – 20 oktober 1864, sida 1

Under det fader Enfantin invaggade sig i sin dröm om att erhålla den öfverstepresterliga öfverheten öfver alla menniskor samt besvarade anfallen och sarkasmerna från dem som affallit från honom, såsom Carnot, Rey nand och flera andra, blef han grymt störd genom underrättelsen om en anklagelse srån styrelsen, att han höll olagliga möten och förolämpade den offentliga moralen. Hans mål förehades inför assisdomstolen i Paris, då han bittert beklagade sig öfver att hans begåran att bli försvarad at två qvinnor, hans lärjungar, ej blef bifallen. Undersökningen räckte två dagar. Han sakfälldes och dömdes till ett års fängelse. Detta var ett fatalt slag för S:t Simonisterna, hvilka skingrade sig åt alla håli för att söka sin lycka. Ludvig Filip hade den grymheten att förkorta Ensantins strafftid. Han begaf sig till Egypten med ett dussin eller så omkring af sina lärjungar och qvarblef der tre år. Derpå återvände han till Frankrike och S:t Simonisternas siste öfversteprest inrättade en postanstalt i trakten af Lyon. Är 1841 valdes han till medlem af en vetenskaplig kommission för Algier, och 1845 blef han direktör för Lyonjernvägen. I November 1848 grundlade han tidningen Ie Ciåölit i ändamål att åstadkomma en försoning mellan den politiska relormen och sina gamla utopier. Credit höll sig uppe halttannat år och upphörde derpå. Från 1850 till sin död beklädde han en hög post i direktionen öfver Lyon-Medelhafsjernvägen. Enfantin utgaf åtskilliga pamfletter och större arbeten rörande sina favoritteorier, utom de talrika artiklar han skref i tidningarne. För fem eller sex år sedan inlät han sig i en diskurs med den ryktbare jesuitpredikanten Pere Felix, som i ett af sina föredrag i Nötre Dame alluderat på socialistiska läror, och för omkring åtta eller tio månader sedan förde han en skarp brefvexling med Michel Chevalier och Pereire, hvilka sordomj hört till hans lärjungar. Enfantin var en man med ädelt yttre, int bildade och uttrycksfulla anletsdrag. Han var förbindlig i sitt sätt att vara och egde en ugn, behaglig och öfvertygande vältalighet. dans gåfvor måste ha varit sällsynta, då han unnat frambringa den verkan som han, om ckså blott för en kort tid, åstadkom hos män f uppfostran och stora talanger. Han-beände sig vidblitva sina enskilda åsigter till let sista. Många af hans anhängare ha för ängesedan åtminstone i praktiken afsvurit essa obeqväma läror. De som voro för libeala att lefva under den konstitutionela Julinonarkien äro stolta öfver att tjena den naoleonska regimen, och de som tillbakavisade e lockelser, genom hvilka orleanisterna förökte vinna på sin sida män af sådant obedende, antaga nu gerna alla de titlar, ärekällen och rikedomar som en absolut styrelse an utdela.