Göteborgsposten – 19 oktober 1864, sida 1

— Skall din motvilja för mr Carlton räcka alltid? Det vet jag icke. Jag erkänner, att den är stark för närvarande. Jag tyckte aldrig om honom, och de smygvägar, hvarigenom han erhöll dig, ha icke varit egnade att stämma mig mildare emot honom. Jag kan icke räcka mr Carlton handen till helsning. Jag kan aldrig komma att tycka om honom. — Nej, det kan du icke, så länge du ej kommer i någon beröring med honom, svarade Laura. Huru skulle det kunna skada dig, Jane, att du råkade min man? -Låt oss nu tala om något annat, sade Jane. Det tjenar till ingenting att vidare afhandla detta ämne. När jag säger dig, att mina egna känslor — du kan kalla dem fördomar, om du så vill — förbjuda mig att se mr Carlton, säger jag dig sanningen. Och något afseende bör göras på min fars känslor. Jag vill ej förebrå dig det steg du tagit, emedan det nu är för sent. Men du bör ej be mig träda på mr Carltons sida. — Du säger, att afseende bör fästas på pappas känslor, Jane. Jag tycker icke att han fästat mycket afseende på dina. Hvad han burit sig narraktigt åt! En plötslig glödande rodnad brann på Janes ansigte och hon såg ej upp. Det gamla begäret att försvara fadren, antingen hen gjort rätt eller orätt, hade för alltid försvunnit ur hennes krossade hjerta. — Hurudan är hon? frågade Laura. — Ack, Laura, hvad betyder väl det? svarade Jane, och hennes röst röjde, hur smärtsamt ämnet var för henne,