Göteborgsposten – 18 oktober 1864, sida 1

dagens användande för exercis, fäderneslandets frihet och oberoende vunne ett stöd, som icke genom annan tids användande för samma ändamål lika väl kunde vinnas, att om sålunda genom exercis på Söndasen främmande förtryck kunde undgäs, vi å andra sidan, genom att till principen uppgifva Söndagens helgd, i sjelfva verket skulle i mer eller mindre mån tilltäppa den källådra, ur hvilken enligt gudomlig anordning samhällets sedliga lif skall uppkomma och näras och sålunda förr eller sednare hafva öppnat väg för en annan tyrann, den obarmhertigaste af alla, vår sedliga och andliga undergång. Tanken på denna möjlighet är det, som hos presterskapet i Lundby församling från början väckt de farhågor, hvaröfver Bed. fått höra sa svåra klagomål. En af församlingens medlemmar hade ock långt förr än en skarpskytteförening på stället bildades, genom mera tillfälliga besök al skarpskytteafdelningar från annat håll, lärt känna hvad verkan dessas exercis på Söndagarne utöfvat på traktens ungdom, och derötver hos mig framställt sina bekymmer. Af sådan anledning hölls ock, efter första underrättelsen om den nybildade kårens beslut, att till exercis använda Söndagen, mellan dennas styrelse och undertecknad ett af en högt värderad församlingsmedlem söranstaltadt sammanträde, dervid på samma gång jag fick tillfälle erkänna sakens stora betydelse i och för sig, å andra sidan ingen hemlighet gjordes af de betänkligheter, jag redan då hyste rörande det föreslagna sättet. Och till dylika betänkligheter har den tid, som förflutit, sedan Lundby skarpskyttekår kom till stånd, gifvit ökad anledning. I denna församling, som i en lång följd af år varit utmärkt af den ordning och stillhet, hvarmed Söndagen firats, hafva, sedan början af sistnämnda tidpunkt, bland ungdomen de mest förargelseyäckande uppträden förekommit på olika tider af Söndagen, gudstjensttiderna icke undantagna. Dessa för presterskapet bekymrande företeelser hafva, sanningen att säga, omisskänligen visat att de med Söndagens användande för exercis stått i väsentligt sammanhang. Den befarade möjligheten af sådana följder hade ock hos de män, som togo första steget till bildande af Lundby skarpskyttekår väckt det beslutet, att för dess blifvande exercis Söndagen alldeles icke skulle användas, och hade efter denna grundsats uppgjort den första planen derför. Och då nu det befarade börjat hota att blifva en alltför fruktansvärd verklighet, har jag icke tvekat att uttala min deraf föranledda oro, sågom ock mina deraf föranledda önskningar. : Ligger nu häri något klandervärdt, så vill jag visserligen erkänna mig skyldig. Skulden deremot till det förhållandet att, enligt Red:s uppgift, skarpskyttesaken inom min församling bland allmogen rönt mycket ringa framgång, få denna saks närmaste målsmän skrifva på räkningen af sin egen bristande eftertanka, att icke hafva velat från början i någon mån foga sig efter de råd och erinringar, som af uppriktigaste välvilja för saken från flera håll gåfvos. Att denna allmoge, trogen sin öfvertygelse om Söndagens helgd, icke på dess bekostnad velat understödja ifrågavarande vigtiga angelägenhet, bör väl icke heller läggas den till last. Jag för min del vill vara den tacksam derför. Göteborg d. 15 Okt. 1864. M. G. Rosenius. Hr lektor Rosenius har, såsom man i det otvanstående ser, uttalat sin öfvertygelse i afseende på skarpskyttesaken. Vi kunna dock ej vara synnerligt glada öfver hans erkänvande af dess vigt, då han, bunden vid sin uppfattning af Söndagens rätta helgd, genom att motarbeta denna dags delvisa användande till vapenöfningar söker att i hvad på honom beror qväfva ilen. Hr. B:s argument för sin åsigt reducerar sig ytterst derhän, att om man tilläte vapenöfningar på Söndagen, skull denna dags användande efter behag derigenom proklameras som grundsats. Vi tro icke att detta blefve resultatet, enär ett arbete i menniskans högre intressen, och dit torde fäderneslandets välfärd tå räknas, väl icke kan kallas för ett timligt värf, likställigt med hvilket annat verldsligt arbete som helst. 1 alla händelser torde hr Rosenii och liktänkandes protester i längden tjena till ingenting, hvarken inom Lundby eller annorstädes, allra minst om man uttrycker tankar sådana som den af hr Rosenius formulerade, nemligen att man vid vaiet emellan vapenöfningar på Söndagen och fäderneslandets underkufvande måste föredraga det senare. Måhända är detta presterligt taladt, men kristligt är det ej, det känner helt visst med oss hvar och en som ännu har qvar någon aktning för hvad vi lärt oss att skatta som för menniskan kärast och dyrbarast. — —