Göteborgsposten – 17 oktober 1864, sida 1

försäkrar mamma, att när jag kom in i rummet, der der I stackars frun låg död, jag icke hade och aldrig haft något fördom mot mr Carlton. Jag hade varit ganska beläter med att han kommit till staden, derför att pappa och on kel John och Whittaker hade alltför stor praktik och öfveransträngde sig. Det var da han talade om drycken som jag fick den inre öfvertygelsen, att han talade falsk. och bedrägligt och att han visste mer om saken än har ville säga. — Jag skulle kalla det en inro narraktighet, om sa. ken vore mindre allvariig och fruktansvärd, sade mrs Grey förebrående. Det vore bättre att betrakta frågan på ett förståndigt och sansadt sätt än att fästa sig vid denna inre öfvertygelse, som är så obestimd och drömlik. Var icke denna unga fru en främling för mr Carlton? — Jo, det tror jag, såväl för honom som för oss. — Nåväl, hvarför skulle han då vilja mörda henne? Den värsta menniska, som har lof att lefva på jorden, skulle icke för roskull förgifia en medmenniska, som vore honom främmande, och mr Carlton är en man med uppfostran och en viss bildning, och han har förekommit mig — ty jag råkade honom två eller tre gånger, innan jag reste — hygglig och behaglig. Om jag än antoge, att din uppfattning vore riktig, hvilken bevekelsegrund skulle väl legat till grund för en sådan handling? Frederick Grey stödde hufvudet mot handen. Frågan brydde honom, och den vidrörde just den punkt, som hela tiden förekommit honom gåtlik. Judith Ford, enkan Gould och mr Stephen hade alla intygat, att fruntimret var, när