Göteborgsposten – 15 oktober 1864, sida 1

Den kunde icke då lukta af blåsyra, utan om trolleri varit med i spelet. Mrs Grey visste hur liflig sonens inbillningskraft var, men hon hade aldrig sett honom fästad vid någon fantasi med så förfärligt allvar. Hon höjde handen, för att hejda honom. — Det tjenar till ingenting, min mor, jag måste tala. Jag misstänkte mr Carlton redan den aftonen, då det hände. När vi hörde, att hon var död, sprungo onkel John och jag till Palace Street. Cariton var i rummet, och han började tala om hvad som inträffat och den del han sjelf halt i tilldragelserna förut om aftonen, huru han luktat å idrycken, när den kom, ovh gått, för att fråga mr Stephen Grey, om allt var som det skulle och derefter gått hem och sjelf blandat en dryck, men icke kommit tillbaka tids nog. Han berättade allt detta obesväradt och flytande och onkel John och mr Lycett trodde derpå som å Evangelium, men det gjorde icke jag. Det förekom mig plötsligt som om han spelade en roll. Han var för ogenerad och för språksam; det var som om han läst upp en lexa, som han lärt sig utantill, och jag försäkrar, att då genomfors jag af tanken, att det var han, som gjort alltsammans. — Du skrämmer mig, så att jag håller på att falla i vanmakt, flimtade mrs Grey. Har du betänkt, hvilka förfärliga följder en sådan beskyllning kunde ha, om den blefve utspridd? FFarto Y