Göteborgsposten – 12 oktober 1864, sida 1

ning med extratäg till skogen Käglan. Målet med denna resa var att få se och om möjligt skjuta några elgar, hvilka nyligen visat sig i denna trakt. Elgjagten är, såsom jagtnöje betraktad, ett bland de mest ansträngande man kan sysselsätta sig med, enär det är nödvändigt att hela dagen gå till fots och ibland springa betydliga vägstycken med största möjliga snabbhet, emedan framgången beror på den skyndsamhet hvarmed man hinner den punkt derifrån signal gifves. Intet hade emellertid blifvit ansedt som besvärligt, hvilket på något sätt kunde bidraga till de engelska höga gästernas nöje, och konungen beslöt att prinsen af Wales skulle såsom en passande elimax till veckans nöjen, föra tillbaka en elg, som denne sjelf skjutit. Jagtpartiet bestod af konungen, prins Oscar, prinsen af Wales, prins Hans af Gläcksbu:g, hr Gude, baron Wrede, hrr Sundin, Schildt, Horn, Lagerselt, grefve Lewenhaupt, grefve Sandels, mr F. Hamilton, förste sekreterare vid britiska legationen, mr Hencage, attache, öfverste Keppel, Hon. G. Meade, baron J. Beckfriis och hr Oscar Dickson. Med undantag af prinsen af Wales, mr Hamilton och mr Heneage, hvilka reste i civila kläder, voro medlemmarne af sällskapet iklädda kungliga jagtklubbens uniform, hvilken består af grön rock och långa jagtstöflar med byxorna instuckna i skaften, ett jagthorn hängande vid sidan och en tyrolerhatt med fjäder. De vagnar som utgjorde extrataget voro inredua till sofrum, af hvilka ett begagnades af konungen och de tvenne furstarne gemensamt. Sinnet för äfventyr hade emellertid blifvit så uppväckt hos många medlemmar af sällskapet, att de i stället för att genast bege sig till hvila, hvilket skulle varit mycket ursäktligt efter den långa utfärden till Gripsholm dagen förut, anticiperade de ansträngningar som ännu återstodo att göra och vandrade omkring från vagn till vagn, tillbringande tiden ganska angenämt och förvandlande resan till en behaglig fest. Man fick likväl en kort hvila innan tåget anlände till Örebro, der det omkr. kl. 7 s. m. stannade. De kungliga personerna intogo frukost i stationens restaurationslokal. Från Örebro till skogen, der jagten skulle försiggå, är afståndet 2 sv. mill Denna sträcka tillryggalades på wurstar förande 10 personer hvardera och med fotsteg som nådde nära ned till marken. Sceneriet utefter vägen har ungefär samma karakter som man ser på vägen från och steniga trakter omvexlande med sjöar, och emellan dessa, såsom sammanbindande länkar, odlade nejder, på hvilka hvarje qvadratfot jord som kan nås af plogen är använd, och hvilka äro väl men icke vetenskapligt skötta. De på kusten oundvikliga barrträden ersättas här eller variera med, alltsom man hinner inåt landet, björk och andra träd af mindre regelbunden växt och hvilkas lof vid denna tid på året visa många af de amerikanska skogarnes underbara färgskiftningar. Orange-, melon-, guldoch eldfärg — nästan hvarje skiftning man kan tänka sig träffas i dessa miniaturskogar, och detta ofta på det mest nyckfulla sätt. Ett stort träd kläder sig ofta i de lifligaste färger, medan dess granne bibehåller sin ursprungliga grönska. Sedan det kungliga sällskapet anländt till kanten af skogen bildades en kedja, hvilken skulle förhindra elgarne att komma undan. Utom konungen och prinsen af Wales, hvilka med hr Dickson såsom vägvisare inträdde i skogen, intog hvarje medlem af sällskapet sin plats i kedjan, prins Oscar, placerad liksom de öfriga. Den plan man antagit för jagten var att sända in i skogen en liten, särskildt dresserad hund, hvilken jagar efter väderkorn utan att ådraga sig mycken uppmärksamhet tills han slutligen hinner fram till elgen och börjar häftigt skälla. Villebrådet som följer sin egendomliga instinkt, står en stund och stirrar på hunden utan att företaga någonting, hvarefter det slutligen aflägsnar sig först långsamt och sedermera med ursinnig hastighet. Det är under elsens dröjsmål som jägarne måste använda den utomordentligaste skyndsamhet, för att hinna fram till hunden. Konungen och prinsen voro icke nog lyckliga att på hela dagen få se en elg. Prins Oscar sag hän sin observationspost en och skrämde honom tillbaka, men var ej nära nog för att kunna skjuta med någon verkan. Dessutom är stor försigtighet i dessa fall betingad vid skottets aflossande, enär den yttre kedjan vet att de öfriga belinna sig inom kretsen och möjligen skulle kunna vara i närheten af djuret, hvilket man vill skjuta. Omkring kl. 5 e. m. då qvällen tillstundade sågo sig de kungliga jägarne, ehuru ogerna, tvungna att sluta. De reste till Orebro, hvarest en angenäm öfverraskning väntade prinsen af Wales i form af parad af stadens frivilliga skarpskyttar, hvilka samlat sig för att mottaga honom. Det är ett faktum som talar volymer för svenska folkets rakter och för deras belåtenhet med den regering under hvilken de lefva, att det nu finnes minst 20,000 dylika frivilliga, enrollerade på unge samma sätt som de engelska och om hvilkas mil ka duglighet fördelaktiga vitsord semnas. Den gråa uniformen ir ej omtyckt i Sverige; de frivilliga kläda sig i mycket mörkare färg och med tyger som kunna begagnas i hvardagslag. Prinsen al Wales var mycket slad öfver att få se dessa representanter al de svenGöteborg till Stockholm, d. v. s. trädbeklädda ;