Göteborgsposten – 11 oktober 1864, sida 2

— Ack, mylady, hör det värsta, innan ni gar in, innan ni inlåter er i en strid, som kanske hon skulle viuna, bad Judith, häuvförd af sitt deltagande för Jane. Mylord har gift sig med henne och fört henne till sitt hem. Jane vacklade mot väggen och sag på Judith med ott uttryck af förtviflan. Den senare atertog: — Pompey säger, att de vigdes i gar morse, utt de vigdes at miss Lethwaits fur i hans kyrka. Och han säger, att han nu vet, att det var till miss Lethwait och icke till Chesney Oaks, som carlen begaf sig, då han på senare tider for pa landet. — Stöd mig, Judith, bad den olyckliga dottern med matt röst Hon var matt och kände sig mycket illamående, och skulle ha fallit, om ej Judith hjelpt heune. Hon sjönk ned rå den vänliga trappan och lät sitt hufvud hvila mot den, tills mattheten gått öfver. Derpå steg hon upp och gick vacklande su fort den ringa styrks, som återvändt, tillät. — Jag mäste lära känna det värsta, sade hon klagande, jag maste lära känna det värsta. Lucy smög rädd och undrande efter henne in i förmaket. Vid kaminen stod, med ansigtet vändt mot dörren i väntan, hon, som Hyttat från dem såsom miss Lethwait tör blott sex eller sju veckor sedan. Janes blickar föllo på hennes drägt, hvarom Lucy talat, på den präktiga släpande sidenklädningen, den vackra hvita hatten och den dyrbara schalen — deras egen mors schal, som earlen tagit från dess hviloplats, för att skänka sin nya brud. Qvinno