Göteborgsposten – 11 oktober 1864, sida 1

SA — förneka, om han ieke förnekar mensklighetensovilkoriiga framåtskridande i historien, och det kan ingen, som känner historien, motsäga, kar han ej heller tveka om, att detta tillstånd må ste förändras, att rätten åter måste bli rät! och orätten orätt. Men de krafter, hvilka å båda sidor skola uppresa sig emot hvarandra och leverera en häftig kamp, för att, så bjuder mensklighetens inre lag, framträdande undor hennes hela utvecklingsgång i verldshistorien, sanningen, som är likbetydande med friheten, skall till sist sramgå segrande derur — dessa kratter äro så mäktiga och stora, att deras sammandrabbning måste bli en väldig, verldskakande kamp. Det är derföre bådaderas värf att å ömse sidor förbereda sig till verket och stå rustade i den stund då stridens hane skakar sin blodröda kam. Striden är gammal och bekant från mensklighetens framfarna dar. Den har under fortlöpande tidehvart utkämpats än på så kallad laglig väg, med pennan och ordet, öfvertygelsens fredliga vapen, än har den öppet dragit de olika samfundselementerna i härnad emot hvarandra och då blodbestänkt mången sida i tideböckerna. Den gäller framåtskridande eller tillbakagående; den gäller den fria personlighetens häfdande i sin rätt eller urdertryckande under andra; den gäller nationernas sjelfbestämningsrätt, eller furstarnes vedertagna sedvana att under sitt godtycke subordinera folkviljan. Otfverallt i Europa står denna schism på dagordningen, på ena stället mera laglig, på det andra mera öppet våldsam. Men mest och bjertast framträder den dock i Rysslands ställning till det öfriga Europa, antingen djerft utmanande eller ock hemligt intrigerande, antingen som det yttre Ryssland med dess kolossala former, eller som det inre Ryssland, med dess reaktionära stämplingar — bådadera symboler för absolutismen och den råa styrkan. Ryssland, med alla dess blinda satraper och lakejer i andra länder, representerar reaktionen, eller en ställning som de mera bildade och civiliserade folken redan lemnat bakom sig. Det ryska regeringssystemet förnekar folkviljans legitimitet och understödjer denna sin förnekelse med absolutismens vanliga vapen, den råa styrkan, hvilken å sin sida återigen representeras af väldiga krigshärar och talrika flottor. Så vidt det är möjligt, söka dess anhängare och trogna i andra länder, att nedbryta folkviljan, som helst önskar att endast föra laglig strid, och i trots af denne organisera stående armåer; hota inre oroligheter af mera allvarsam art att häraf uppstå, så väljer man första bästa tillfälle att föra sina legioner in på en svagare grannes område, uppelda folkets krigsentusiasm med rusande segerbulletiner och bryter sålunda ned både folkviljan inombords och ett annat folks öfvertygelse om sin rätt att existera. Det är detta förhållande, som Europas samvete ej kan gilla och hvilket ätven måste upphöra, emedan det är vidrigt och hotar att söra till bestående rätt oeh lag näfrätten, som ir den mest förqvätvande och förstockande lyckliga princip af alla. Men huru skall denna illmänna ställning omgöras? Ryssland är en stark militärstat och har med sig allierat de yska militärstaterna. Det är ej längre möjigt att förneka tillvaron at denna allians och j heller de ofantliga tvångresurser till folkens mderkufvande, öfver hvilka den förfogar. Huru kall man derföre kunna med hopp om framsång och seger motarbeta denna påträngande åa styrka och drifva den tillbaka inom sina gna råmärken? Det är de fria och sjelfständigt styrda staernas pligt att, liksom de absolutistiska, allira sig med hvarandra, å sin sida äfven soliariskt binda sig för sitt yttre sjelfbestånd i