Göteborgsposten – 10 oktober 1864, sida 2

del varit med i det italienska fälttåget, men största delen utgjordes af oöfvadt folk. Folkets utrustning var bristfällig, och hvad tross etc. angår, var den endast sparsamt försedd. På det artilleriet skulle ha något att göra, medan det låg och afvaktade händelsernas gång i Slesvig, gaf man det 8, säger åtta nya fältkanoner, hvilka kommo direkte från gjuteriet och ännu aldrig blifvit proberade, samt lemnade inalles 64 skott eller 8 för hvar kanon. Med dessa skott skulle kanonerna profvas då artilleriet låg i qvarter. Soldaternas patronkök voro fulla med patroner, huru många vet jag icke; men då dessa bortskjutits, måste de bruka bajonetten, ty armcen hade ej flera med sig. Så utrustad stod den: österrikiska 20.000 man starka hjelpkåren framför Eidern, då general de Meza erhöll uppmaning att lemna slesvigska området. Hans svar är bekant. I trenne kolonner gingo österrikarne öfver Eidern. Komna öfver på andra sidan sågo de på hvarandra. Hvad var meningen, huru skulle detta slutas? De stodo midtemot en väl utrustad, om än icke talrik fiende; men han var dock nog stor att så länge kunna bjuda dem spetsen, tills alla deras krafter skulle komma i dagen ooh de vara tvungna till en reträtt öfver till Holstein, De stodo der i en trakt, hvarest det icke fanns boningar, att i dem inqvartera manskapet, i en trakt, som endast kunde lifnåra sig sjelf, och vid en årstid, då bivuakering i det fria var omöjlig för mer än en natt. Fullkomlig villervalla rådde bland alla officerare och menige; hvad skulle de göra? Endast ett, nemligen att storma Dannevirke; tillbaka vågade de icke gå. Stormningen företogs på flera punkter och efter öfverenskommelse med hreussarne. Ösverallt slogo de våra dem tillbaka. OÖsterrikarne stormade med tapperhet och uppoffrade mycket; det gagnade dock till ntet, och förlusten var desto större. Brist på proviant, kölden, snön, de ofarbara vägarne gjorde dem modlösa, och då aftonen inträdde och de nödgades, så godt de kunde, bivuakera utanför Dannevirke, var stämningen förfärlig. Generalerna Gablenz och Gondrecourt suto hela natten vid vaktelden och lyssnade med spända öron efter det ringaste stoj, som kunde säga dem, att danskarne gjorde utfall. Ångsliga och bäfvande sutto de och väntade, försvarslösa som de voro, ty hade danskarne gjort ett utfall, skulle hela den österrikiska kåren kastats huller om buller tillbaka och förhindrats från en ordentlig reträtt deraf att tross och bagage skulle spärrat återvägen. Det var cn förfärlig natt, sade Gondrecourts adjutant till mig, som aldrig ville taga slut, och ännu i denna stund begriper jag icke, hvarföre de edra ej angrepo oss. Men morgonen kom, och med den hade danskarne försvunnit från Dannevirke liksom genom trolleri. Det hade i afseende på ställningen ej gått preussarne en hårsmån bättre; de hade blifvit slagna tillbaka samt afvaktade medtagna och förfrusna, hvad natten skulle medföra. Den prenssiska kår, som skickats mot öster för att gå öfver Slien. v förtviflad öfver detta uppdrag, väntande att isen skulle, då de väl kommit ut på den, blifva skjuten sönder inunder dem, och öfvertygade om att öfvergången skulle taga i anspråk 3 dagar. Men ingen dansk syntes till, och då man nästan var ense om att uppgifva planen att genast gå öfver med så ringa resurser, kom underrättelsen om Dannevirkes utrymmande af danskarne. Huru stor var väl den styrka, som nämnde dag ryckte mot Dannevirke? Det är en fråga, som neppeligen blir under de: första åren riktig! besvarad och skall bero på tid. Efter hvad jag kunnat erfara, dels af österrikiska och dels af preussiska officerare, var den österrikiska kåren 16— 18,000 mar och den preussiska aldra högst 30—35,000, elle: med andra ord den allierade armåen var under dagarne utanför Dannevirke mellan 45 och 55,000 mar stark. Det är bestämdt säkert, att både österrikarne och preussarne enligt sina egna uttalanden skulle va rit utomordentligt illa ställda, om danskarne hällit Dannevirke, och de varit nödgakade till upprepade stormningar, hvarje gång med mindre utsigt till eröf. ring och alltjemt mer och mer modlösa. Frågan 41 derföre, om vi kunde och borde hållit ställninger ännu några dagar, och båda delarne kunna enl. mir äsigt besvaras med ja. Hade vi danskar den natter gjort ett allmänt utfall, skulle vi uppnått stora resul: tater, hela den allierade armeen var på förhand mo: raliskt slagen. — st. a 1 2