Göteborgsposten – 10 oktober 1864, sida 2

tiet, utan jemväl af den italienska regeringen, som håde i parlamentet och i diplomatiska aktstycken gjorde anspråk på Rom; men för dessa faror är h. helighet nu ej längre utsatt. Det har försiggått en lycklig förändring i Italiens förhållanden, i det italienska regeringen ej blott blifvit herre öfver de revolutionära förbindelser, hvilka framför allt gjort sig till uppgift att fördrifva påfven från Rom, utan äfven sjelf upphört att framställa obetingade anspråk på Rom som hufvudstad och tänker välja en annan stad till residens, sedan rikets utsträckning gjort det för henne till en nödvändighet att lemna Turin. Då detta sker, inträder uppenbarligen en helt ny ställning, och Frankrikes uppgift består då endast i att hjelpa den påfliga regeringen i atv bilda en disciplinerad arme, som är tillräckligt stark att skaffa aktning åt påfvens myndighet i det inre af landet. Ett dyligt bistånd skall Frankrike äfven gifva den påfliga regeringen, och för att aflägsna de finansiela svårigheterna, är det villigt att befrämja en öfverenskommelse, genom hvilken hon befrias från att förränta en stor del af statsskulden. Då påfven sålunda sjelt har en arme och är betryggad mot angrepp utifrån, befinner han sig åter i sådana förhållanden, att han ej behöfver de franska vapnens skydd, och härigenom blir det möjligt att sätta en bestämd gräns för ockupationens fortvaro. Slutligen uttalar Drouyn de Lhuys den förhoppning, att romerska stolen skall finna dessa anmärkningar tillfredsställande och oförtöfvadt vidtaga de mått och steg, som franska truppernas aflägsnande gör nödiga. Denna depesch har gjort ett utomordentligt gunstigt intryck i Paris, emedan man i den ser ett bevis på att det verldsliga påfvedömet skall gå under, då det icke genom sin egen kraft kan bibehålla sig; ty Drouyn de Lhuys inlåter sig alldeles icke på att omtala, hvad som skall ske, om påfven efter de franska truppernas bortmarsch störtas genom en revolution i Rom. Det är ock ett gynsamt förebåd för Italien, att franska regeringen icke för alltid utestänger det trån Rom, utan blott fordrar, att det ej må obetingadt göra anspråk på den hel. staden, och det är äfven omisskänneligt, att depeschen allt igenom låter påfvedömet märka, att det har sig sjelft att tacka för, hvad som nu skall ske, emedan Frankrike hvarken låtit det sakna goda råd eller försonligt tillmötesgående. Det enda medel till räddning, som ännu återstår för påfven, består enl. franska regeringens åsigter deri, att han erkänner konung Victor Emanuel, formligt afträder Romagnan, Marc Ancona och Umbrien till Italien, samt inför liberala reformer i Rom; men då man vet, att det finnes 999 sannolikheter emot 1 för att det heliga kollegiet icke skall beqväma sig till sådana eftergifter, betraktas fördraget at d. 15 Sept. som en garanti för, att Rom Iskall komma i italienarnes ego. Den nyss afträdda italienska regeringen har utfärdat ett manifest, hvari hon försvarar fördraget at d. 15 Sept. De afträdda ministrarne ådagalägga, att den romerska frågan allenast kunde lösas i öfverensstämmelse med Frankrike, eftersom Italien ej kunde på annat sätt drifva det derhän, att non-interventionsprincipen kom till användning; men en öfverenskommelse med Frankrike förutsatte, att alla planer om att angripa Rom med vapenmakt uppgåtves, alldenstund kejsar Napoleon ej kunde så plötsligt taga sin hand från påtven, som i femton år stått under hans beskydd, och afscendet. på andra länders katoliker talade äfven för moderation. Något mer än ett sådant löfte från Italiens sida som, att det hvarken skall Sjelst angripa Rom eller tillåta friskaror anfalla staden, innehåller emellertid konventionen icke, och det står ännu italienarne fritt alt verka genom moraliska medel för sina önskningars mål. Manifestet förklarar till sist, att konventionen äfven står i förbindelse med den venetianska frågan; ty Österrikes hotande ställning gjorde det rådligt för konungen att välja sig en annan hufvudstad och denna omständighet underlättade konventionens afslutning, emedan Frankrike i hufvudstadens förflyttning från Turin till Florens såg en garanti för att Italien skulle afhålla sig från att angripa Rom. yIoOniteur meddelar ordalydelsen af konventionen. Den innehåller endast bekanta saker, förutom den bestämmelsen, att konventionen träder i verksamhet från den dag, då konungen dekreterar hufvudstadens förflyttande till en plats, som han sjelf bestämmer.