Göteborgsposten – 10 oktober 1864, sida 1

nade sett drottningslik ut i det stora och vackra rummet i earlens hus i staden, så gjorde hon det ännu mycket mera 1 det lilla förmaket i prestgården. Lord Oakburn framställde sitt ärende på sitt vanliga rättframma sätt. Han hade kommit, sade han, för att göra bekantskap med mr Lethwait och få veta, när brölloppet kunde komma att hållas. Kyrkoherden svarade, att Eliza sagt honom allt, och att han djupt kände hur mycken ära lorden af Oakburn gjorde henne, samt att han med stolthet och glädje skulle se att hon blef earlens maka, men att han liksom Eliza fanu saken betänklig i ett hänseende. Han trodde neml. att earlens döttrar kunde komma att ogerna se hennes inträde i familjen. Läsaren kan med sin kännedom af lord Öakburn lätt föreställa sig, att detta tal blef signalen till ett utbrott. Han utgöt en ström af vältalighet på sitt egendomliga sätt, som så fullkomligt tillintetgjorde alla andra ar gumenter i saken än hans egna, att den blyge presten icke våsade yttra ett ord vidare. Earlen måste ba sin vilja fram, och det hade hela tiden varit säkert, att han skulle ha det. — Eliza har varit en god och pligttrogen dotter, mylord, sade kyrkoherden, som i sitt ensliga lif och i sitt anspräkslösa hem knappt någonsin kommit i beröring med någon af carlens sammanställning. Mitt pastorat har varit mycket litet, och jag har ej kunnat hindra att mina utgifter blifvit mycket stora — det vill säga, stora för en person i mitt ständ. De sista åren min hustru lefde var