Jane var i det lilla förmaket. Och Lucy gick in i det lilla förmaket, för att söka upp henne. Jane var der. Hon hade sutit der stilla med sin hushållsbok, sedan guvernanten afskedats, men hon hade nu stigit upp, för att gå till lerd Oakburn. — Ack, Jane, skall miss Lethwait verkligen flytta? — Ja, svarade Jane lugnt. — Hvarför? Jag är så ledsen deröfver. — Tyst, Lucy. — Men vill du icke säga mig hvarför? Hvad har hon gjort? — Fråga mig icke om det, kära barn. Du bör icke befatta dig med den saken. Jag skall sjelf undervisa dig, tills jag finner någon, som kan intaga miss Lethwaits plats och som jag kan vara mera belåten med. — Men Jane — — Jag kan icke säga dig något mer, Lucy, svarade Jane afgörande. Det är nog, att du vet, att miss Lethwait fått sitt afsked, och hon skall flytta i dag. Jag är mycket ledsen för att hon någonsin kommit hit. Jane gick från den lilla flickan till lord Oakburn. Han satt i samma ställning han innehade, då miss Lethwait kom, försjunken i tankar med ett bref liggande på bordet framför sig. Jane drog sammetsgardinerna tillsammans och sade, att hon hade uppsagt guvernanten. Såsom skäl dertill uppgaf hon blott, att hon ansåg henne opassande för sin plats. Jane hade sin stickning i handen och satt med ögonen fästade derpå, när hon talade, och såg icke upp en