Göteborgsposten – 7 oktober 1864, sida 1

gård i Tviskord, och lord Oakburn sade, att han skulle infinna sig der nästan lika snart som hon. — Nu när jag sagt er det, vill jag skynda mig att afresa, sade hon, i det hon vände sig för att föra undan sammetsgardinen och aflägsna sig. Lady Jane skulle tycka illa om att jag dröjde. Farväl, lord Oakburn. — Ja, det är bäst, att ni far, biföll earlen. Jag ämnar, ser ni, icke säga henne det förrän det redan är gjordt. Kom hit, min vän. Hon gick till honom. Hon trodde, att han hade något särskildt att säga henne, något uppdrag att gifva henne. — Gif mig en kyss. Den artige pären hade icke stigit upp, och hon skulle nödgas att luta sig mot hans uppåtvända ansigte. Det var i sanning att vända upp och ned på vanliga bruk. Ett ögonblick reste hennes själ sig deremot; det nästa ögonblick lutade hon ansigtet passivt mot hans. Hon gick ut och upp på sin kammare med en stark rodnad på sin panna och med sinnesrörelsens qväfvande snyftningar; Lucy kom ut ur sitt rum till henne, innan hon gått in. Barnet, som fästat sig vid sin lärarinna, trots de odrägliga tyska stilarna, kastade armarne kring hennes hals. — Ack, hvad det var ett roligt kalas! Tänk om vi kunde ha ett sådant hvar qväll! Och hvad det är snällt af er, miss Lethwait, att låta mig få ledigt i dag. Hvad skall ni göra. — Kära Lucy, det är icke jag, som låter er få ledigt.