Göteborgsposten – 5 oktober 1864, sida 1

soch det är möjligt, att hon är den, som vi önska finna vi ha redan skrifvit dit, för att göra oss underrättade derom; och vänta dagligen svar derpå. Hur länge har ni varit i England? — Ännu icke fjorton dar. Jag frågade miss Beauchamp, om jag skulle söka u p någon af hennes vänner, för att meddela dem underrättelser om henne, men hon sade, att hon ej hade någon vin, som hon ville skicka mig till. — Det kan icke vara någon annan än Clarice, tänkte Jane i djupet af sitt hjerta. Jag är säker på att det är hon, sade han högt. Kan ni beskrifva henne för mig, mr Vauglan? — Jag kan nästan visa er henne, om jag får se en ung dam, som jag nyss dansade med. Jag tyckte, att hon var synnerligt lik miss Beauchamp. — En liten vacker flicka i hvit krusflorsklädning med en hvit krans på hufvudet? sade Jane ifrigt, da hon erinrade sig, huru mycket Lucy liknade Clärice. — Ja — nej, jag tror icke, hon hade krans, svarade mr Vaughan. Och hon var icke liten. Hon — der är hon! der är hon! afvröt han sig med stor liflighet. Det är hon — damen i den blåa klädningen med gyllne härprydnaden. Ni kan icke föreställa er, hur lik hon är miss Beauchamp. Jane kände sig djupt nedstämd. Det var en ny missräkning. Den unga dam, som hon utvisade, var en miss Munro, en mycket lång flicka med ovanligt ljus hy och ljusblå ögon. Icke ens den lifligaste inbillningskraft