Göteborgsposten – 5 oktober 1864, sida 1

ssagad af drottningen, på förmiddagen likaledes aflagt afskedsvisit. Asskedsmiddag gafs på Ulriksdal kl. s seftermiddagen. En fangad mordbrännare. Vi ha i et föregående referat, som redogjorde för den eldsvåda, hvilken natten till d. 15 Sept. öde lade enkefru Dahls hus vid Breda Vägen, omnämnt vissa omständigheter, hvilka tycktes tillkännagifva att en skrädderiarbetare vid namn Salholm, som bebodde ett par vindsrum i nämnde hus, anlagt elden. Detta skulle ha skett för att dölja, det Salholm ur ett på vinden befintligt kontor tillgripit åtskilliga fru Dahl tillhöriga klädespersedlar, hvilka dels etter eldsvådan varit synliga i Salholms ego och dels före densamma blifvit pantsatta såväl af Salholm och hans hustru som af en annan skrädderiarbetare vid namn Bergqvist, hvilken också ganska riktigt häktades. Salholm sjelf hade deremot jemte hustru försvunnit från staden redan andra dagen efter eldsvådan. Förhöret med Bergqvist ledde till ännu bestämdare öfvertygelse om att makarne Salholm verkligen voro saker till hvad som lades dem till last. För att emellertid icke skrämma Salholm ifall tidningsreferaterna om saken skulle nå hans ögon, uteslötos dessa omständigheter derur. Sedan man erhållit så godt som visshet om makarne Salholms dubbla brott återstod att finna dem. Detta var ej det lättaste, då man ej hade ringaste aning om hvart de styrt sin kosa. Det fanns ingen annan råd än att gifva sig ro och låta slumpen, hvilken ofta har sitt finger med i menskliga angelägenheter och således äfven i polisen, skulle komma denna till hjelp. Så skedde äfven. Hrottslingarne begå ofta, huru slipade de än må vara, en och annan dumhet, hvilken röjer dem Bergqvist, hvars vistelseort som sagdt var fullkomligt okänd, begick den största dumheten af alla: han skref. På bondlandet der han då vistades med sin hustru hade han intet att göra och företog sig derföre att författa ett bref till sin vän Bergqvist. I detta bad han vännen, dels att denne genast måtte skicka honom hans prestbetyg äfvensom utklippa tidningarnes referater och sända honom. Han tillade vidare, att han nu skulle begitva sig vill Arboga, der han hoppades tå lefva okänd af verlden — och Göteborgspolisen — samt slutade med orden: Adressera brefvet till snickaregesällen Nilsson. — Namnet Salholm var ej undertecknadt på annat sätt; men icke förty var det lätt att genomskåda hvem som var förtattaren. Salholm hade trott sig skrifva till en trosen och bepröfvad vän, men det gifves ingen säkerhet i denna verlden, icke ens då man imnar slå sig i ro i Arboga — och det dråjle ej länge innan polisen sått vetskap om orefvets innehåll. Följden häraf blef naturigtvis att en utskickad från härv. poliskamnare begaf sig upp till Arboga, för att hemta illbaka makarne Salholm. Det var dock anseläget att de ej på förhand igenkände poismannen, innan han sått sigte på dem, och lenne företog derföre resan utstyrd i grå hatt t sashionablaste form och med ett par lösnustascher i fickan, med hvilka han under banågets uppehåll i Örebro prydde sitt anlete. sålunda utstyrd anlände han till Arboga och og alla behöfliga försigtighetsmått för att föräkra sig om Salholms och hans husbrus peroner. Detta lyckades följande morgon. De ade först då hunnit fram till Arboga och lefvo gripna just som de kommo inspatserane genom tullen. Resande. Artisten Mandelgren uppehål;r sig på genomresa här i staden med portn