Göteborgsposten – 4 oktober 1864, sida 2

fat: man befunne sig i Europa. Så snart man kommit utom den lilla udde, på hvilken Fort Monroe ligger, kommer man in i Jamesfloden, ssom endast har ringa djup och ej kan befaras utan med tillhjelp af utmärkta lotsar. Sydvest om fästet Monroe ligger Norfolk, som skyddas af en rad små fästen, hvilka stänga infarten till den bugt, vid hvilken det ligger. Norfolk var under lång tid Söderns förnämsta hamn och arsenal, och det: var till denna hamn som Merrimac på sin sin tid drog sig tillbaka, efter att ha utfört sitt kaparetåg. Jamesfloden är tull med alla slags fartyg. Man möter der de minsta båtar och de störssta ångare om flera våningar. Alla fartyg, som besöka våra farvatten, äro der representerade och glida upp och nedför floden, eller från den ena stranden till den andra. Några ha soldater ombord, hvilka skola stöta till sina kårer eller äro permitterade, andra äro lastade med ammunition, slagtkreatur och fourage. De, som segla nedför floden, föra i allmänhet fångar eller desertörer från sydarmåen, döda och sårade. Efter tolf timmars färd, hvarunder vi ej sett till de guerillas, som sägas göra trakten osäker, inträffade vi i Citypoint, general Grants högqvarter. Några dagar före vår ankomst hade en explosion egt rum derstädes ombord på ett med ammunition lastadt barkskepp. Ett stort antal byggnader längs flodstranden blefvo förstörda och c:a 300 personer, nästan endast negrer, omkommo vid katastrofen. En ambulans, med hvars chef vi gjorde bekantskap, förde oss till general Meades högqvarter alldeles under Petersburgs murar. Denna stad ligger vid Appotamacfloden, en at Jamesflodens biströmmar. Färden gick öfver en sandslätt, som ej har någon landsväg, liksom landsvägarne i allmänhet taget höra till sällsyntheterna i Södern. Här och der såg man litet skog, i hvars närhet man dock undvek att komma af fruktan för guerillas. Natten har inträdt. Vår vägvisare har tagit misto om vägen och vet eji hvad riktning vi skola gå. Han stannar och vägrar att gå längre. Ungefär en engelsk mil till venster ifrån oss se vi vaktbloss, men vi veta icke, om de tillhöra vänner eller fiender. En liten neger hjelper oss ur törlägenheten och för oss till höger. Hade vi gått till venster, skulle vi troligen fått lof att tillbringa någon tid i Libby fängelsets ensamhet. Då vi närmade oss lägret, hörde vi gevärseld från våra förposter och straxt derefter dånet från kanonerna. Vi kunde tydligt höra ljudet från de sönderspringande granaterna, af hvilka en dödade general Davis i hans tält, som låg alldeles invid general Neades Man vänjer sig dock snart vid detta skjutande och saknar det tillochmed, då ett afbrott deri inträffar. Isynnerhet om natten, eller rättare från kl. 4 om e. m. till 4 på morgonen, är elden utomordentligt liflig. Jag räknade i medeltal 15—20 kanonskott i minuten, och det fortfor oafbrutet på samma sätt. Vi mottogos i general Meades tält som gamla bekanta och föreställdes för generalstaben, hvarefter man, sedan vi blifvit förplägade, förde oss till ett tält, hvars enda bohag utgjordes at tvenne fältsängar med 2 ylletäcken till hvardera. Lägerlifvets stoj och larm är, isynnerhet om natten, så starkt, att jag ej kunde insomna, utan att tala om, att en fientlig kula icke hörde till omöjligheterna. Genast följande morgon ställde general Meade en med 4 hästar förspänd vagn till vårt försogande, på det vi skulle kunna besöka linierna. Vår kusk var ordkarg och knotade, och då vi tillsporde honom om orsaken, sade han, att hans vagn var alltför väl känd af fienden och tjente till skottafla för de fientliga kulorna. Vi fortsatte icke destomindre vår väg och kommo med några officerare, som bildade vår eskc it i tranchåerna. Det var Söndag, på nhvila. dag man ej arbetar i lägret, men den fientliga elden förunnar likväl ej någon hvila. Jordmånen är särdeles gynnsam för tranchäernas uppkastande, emedan den består af sandblandad lera. Vi stego ur vår vagn, för att kunna bättre bese arbetena i närheten — dessa djupt utgräfda bålvägar, i hvilka kanonerna kunna köras beqvämt upp ett par hundrade steg från fienden, utan att han kan upptäcka det. Ute på yttersta spetsen af bastionen förde vi åt sidan en gardin, som var upphängd tramför en af skottgluggarne, och vi kunde då se de fientliga skiltvakterna på knappast 50 stegs afstånd ifrån oss. Fältvakterna stodo något längre borta. Då jag ville se ut öfver bröstvärnet, ropade en sergeant till mig, att jag skulle gå ned, soldaterna skjuta neml. icke