Göteborgsposten – 3 oktober 1864, sida 1

helt litet och det innersta i våningen. Eljest var det föga betydande, men Jane hade tyckt att det denna afton kunde tjena till att rymma några gäster, och det hade inredts för detta ändamål. Miss Lethwait stod i det nu. IIon såg ståtlig ut. Hennes hy var blek och af det slag, som tar sig väl ut vid ljussken, hennes ögon lyste, hennes sköna hår glänste likt en korpvinge, och man märkte denna qväll icke, att dragen voro fula. Hon hade på sig en hvit, urringad klädning, garnerad med scharlakan, och hennes hvita hals, hennes rundade axlar och armar togo sig väl ut i den. Aldrig hade hon sett bättro ut; på det hela taget kunde ingen af de närvarande jemföras med henne. Hon såg ut som om hon passade för en greflig krona — och hon tänkte det kanske också. Kanske tänkte en annan detsamma — en, hvars tankar i detta afseende betydde mer än miss Lethwaits, neml. earlen af Oakburn. Den oslipade sjömannen stod bredvid henne, och hans blickar öfverforo henne med beundran Han hade, oaktadt sina sextio år, ej förlorat smaken för qvinliga behag. Rökandet var förbi. Lord Oakburn hade njutit sin pipa, och miss Lethwait hade varit artig nog, att hålla dörrn, så att ingen kunnat komma in. Lade miss Lethwait ut en snara för den oförsigtige! Hade hon gjort det, alltsedan hon kom i huset? Det var en fråga, som hon aldrig kunde rätt besvara. Säkert är att lockbetet alltid varit för hennes själs ögon och sväfvat i hennes hjerna, men hon saknade ej hederskänsla och hade dittills ansett sig oförmögen att lägga ut sina nät för att fånga lord Oakburn. Hade hon sett någon annan