— Tyska operan. — Ensalden från landet. — Offentliga nöjen i och utom staden. — Prinsen och prinsessan af Wales, samtalsämnet för dagen. — Välmenta råd aft krönikeskrifvaren. Tiden är ond, säga de gamla och skaka ogillande på sina hufvuden när de läsa eller höra talas om den fria forskningens framsteg inom andens verld, men en djupare anledning till oro skulle de finna i det fasaväckande moraliska fördert, hvari en del af det yngsta slägtet inom vårt samhälle uppväxer. De bevis derpå som vi i de senaste tiderna sett, måste hos hvarje tänkande injaga de allvarsammaste farhågor. Och hvar skall man månne söka roten och upphofvet till detta sorgliga faktum, som vi ha för ögonen? Helt säkert är den att söka inom familjen, i bristande vård och eftersyn, och framför allt i det förderfliga exemplet af missämja, hat och oenighet mellan föräldrarne. Äfven om icke exemplet af laster och brott skulle förefinnas är dock ett sådant förhållande tillräckligt att alstra sådane brådmogna missdådare som våra dagar kunna framvisa. Största förebråelsen måste härvidlag alltid drabba mödrarne. Inom de arbetande klasserna blir det i de flesta fall modren, som i främsta rummet blir ansvarig för att barnen erhålla en kristlig och moralisk uppfostran. Här är icke tiden och platsen att vidare utveckla ett ämne, som erbjuder rikt stoff till mångahanda betraktelser; vi vilja endast lägga hvarje moder på hjertat, hvilket dubbelt ansvar hon måste draga en gång på den stora räkenskapsdagen, om hon af lättsinne eller vårdslöshet låter sina barn uppväxa till uslingar eller brottslingar! Den Förste Oktober är inne, vändpunkten i dessa mer eller mindre lyckligt lottade individers lif, hvilka på denna jorden icke hafva någon varaktig stad, eller som med andra ord icke befinna sig i det lyckliga predikament att kunna bland sina öfriga kontributioner inregistrera — kommunalskatt för fastighet. En sådan olycklig varelse benämnes för hyresgäst, och denna rage, hvilken man tryggt kan påstå aldrrig kommer att dö ut, betraktas i alla civiliserade och ociviliserade länder såsom ett särdeles uthärdande och långmodigt slägte. Men en gång kan äfven den tåligaste förlora tålamodet, sjelfva masken reser ju sitt hufvud mot den fot som söndertrampar den, och en vacker dag fattar vår hyresgäst ett hjeltemodigt beslut: han säger upp sitt kontrakt, han beslutar att flytta. Nu inträder ett af rastlös oro uppfylldt stadium i hans lif och han blir sjelf den präktigaste illustration till Shakespeares djupsinniga vara eller icke vara. I stället sor att han förut med förnämt förakt ölverhalkat de sidor i bladet, hvilka innehålla annonser, för att, alltefter olika tycke och smak, sluka politik, ekonomi, teater samt ett eller annat mord o. dyl., hänger hans öga nu med en girigbuks ifver fast vid de för honom så betydelsefulla orden: Utbjudes Hyra. Med en pietet som på en ganska kort tid skulle göra honom till en korrekturläsare af första rangen nagelfar han hvarje rad, hvarje ord, hvarje bokstaf; men förgäfves, ingen lägenhet faller honom i smaken. Slutligen en lyckosam morgon eller afton finner hans öga hvad det söker. Icke en, nej, o höjd af sällhet, minst tre eller fyra i hans tycke ogement passande lokaler, blänka med fetstilar emot honom. Han griper sin hatt, stoppar lyckotidningen på sig och begitver sig ut för att taga all den utlofvade herrligheten i ögnasigte. Menskliga förhoppningar, hvad ären J: Bosch, intet, säger österlandets vise, och han har rätt. Sanningen häraf får vår man allrabäst erfara, och när han, uttröttad af dagens spring i otaliga trappor, efter alla nosningar i tamburer, garderober och nödiga uthus, slutligen med be