Göteborgsposten – 1 oktober 1864, sida 1

slut. Hade det varit såsom vanligt, skulle den varit helt och hållet slut, ty Augusti hade börjat, och många hade redan ilat till svalare ställen flämtande af hufvudstadens hetta och dam; men parlamentssessionen räckte länge, och de voro äfven många, hvilka ännu voro qvar i staden. Jane hade ihärdigt framhållit för carlen nodvändigheten — så kallade hon det — att göra denna bjudning. Hon hade bevistat några kalaser och earlen hade äfven varit på ett par sådana, och hon tyckte, att de borde göra en kontrabjudning. Men dylikt var alls icke i lord Oakburns väg — och hvad det beträffar, var det icke heller i Janes — och han hade satt sig emot det. Men i sista stunden, när tre fjerdedelar af societeten öfvergifvit London, öfverraskade earlen Jane en morgon med tillsägelsen, att hon kunde åskicka och bjuda menniskorna, så vore den saken gjord. De voro nu något lugnare med afseende på Clarice; men endast något. Harlen hade anställt alla efterforskningar, som han kunnat utfundera, för att komma henne på spåren, och polisens bistånd hade tagits i anspråk. Dag efter dag, timma efter timma hade den gamla grefvinnan af Oakburn kommit till Portland Place och frågat om Clarice var funnen, och plågat carlen dermed, så att hon hälit på att beröfva honom förståndet. Hon gaf honom skulden för alltsammans; hon sade till honom att hvarje innan far än han skulle ha spärrat in sin dotter på ett lårhus hellre än ha låtit henne vara på ett för honom obecant ställe. Och hon grälade äfven på Jane för att denna