Göteborgsposten – 30 september 1864, sida 1

att säga, att hon borde lemnas på egen hand, tills hon tog sitt förnuft till fånga. — Jag vill råka Clarice, fortfor enkegrefvinnan, medan earlen gick fram och tillbaka i rummet svängande sin käpp. Jag ämnar resa till Schweitz nästa månad och taga henne med mig, om hon uppför sig väl och visar vederbörlig ånger öfver hvad hon gjort. Hvad det beträffar, att du icke kan finna henne, så är det säkert bara prat; du har aldrig kunnat uträtta något, som du väl vet. — Kära tant, sade Jane ödmjukt, jag tror nästan, att tant icke riktigt fattat allt. Jag finner det icke så underligt, att Clarice icke varit hos mrs West och icke skrifvit till henne, sedan hon kom derifrån, men hvad jag tycker är mycket besynnerligt är att hon ej hämtat sjelf eller genom andra mina bref, såsom hon gjorde förr. Alla de tre bref, som jag skrifvit till henne i år, lågo ännu i boklådan. Jag har tagit två af dem hem med mig, men lemnat det tredje qvar i tanka, att hon möjligen ännu kunde komma dit. — Hvarför har hon låtit brefven ligga der? ropade enkegrefvinnan. — Det är det jag icke kan förstå. Det är det som fyllt mitt hjerta med fruktan — jag vet ej rätt för hvad. — Lady Oakburn afbröt henne otåligt. — Jag förstår det icke alls, Jane. Vill du kanske börja från början och förklara det för mig? — Hvilken början? frågade Jane, som icke visste hvad som menades med dessa ord. — Hvilken början! upprepade den gamla frun vre