Göteborgsposten – 29 september 1864, sida 1

åtminstone så mycket, att uppgiften är i det närmaste sann. Deremot känner jag med visshet att en lärare hade 5 rdr pr timme för sina lektioner i den högsta afdelningen och var af lektor Rabe erbjuden 3 rdr i timmen för lektioner i lägre afdelningen. Men härvid är följande omständighet att taga i betraktande. Ingen af de förra lärarne hade någonsin varit i tillfälle eller haft anledning att fordra så eller så stor betalning för sin undervisning, utan härmed tillgick på det sättet, att seminariets direktion, efter att hafva afstatsanslaget afräknat hvad som åtgick till andra utgifters bestridande, tog i beräkning huru stor summa som återstod till ersättning för undervisningens bestridande. Sedan direktionen vidare uppgjort undervisningsplan, fastställt läroämnenas fördelning och det behöfliga antalet lärare, resonnerade den sålunda: Med det penningebelopp, som för lärares aflöning nu står oss till buds, kunna vi betala en skicklig lärare i det eller det ämnet så och så mycket. Då vände sig direktionen till åtskilliga såsom skickliga och kunskapsrika lärare kända personer, erbjöd dem att undervisa och tillbjöd dem det på förhand bestämda arfvodet. Om således dessa aflöningar varit för höga, så är detta icke lärarnes fel, utan direktionens. Jag tillåter mig ännu en gång upprepa, att det så mycket mindre kunnat vara förlusten af denna inkomst, hvilken föranledt lärarnes klander öfver deras afskedande, som få eller sannolikt ingen af dem skulle kunnat, efter införandet af den nya läroplanen och de fasta lärareplatserna, åtaga sig att fortfarande bestrida undervisningen — det är endast sättet för afskedandet, hvaröfver de besvärat sig. Efter jag nu en gång är inne på kapitlet om Lärarinneseminariet måste jag anhålla att få tillägga några ord. Handelstidningen talade i sin artikel till försvar för den nuvarande föreståndarinnan om den oordning, som vid läroverket rådde innan hon tillträdde befattningen, om elevernas sjelfsvåld att komma och gå när de behagade o. s. v. Denna beskyllning för oordning måste tillbakavisas, såsom lindrigast sagdt beroende på en alldeles felaktig uppfattning af det förra systemets friare, men derföre ingalunda sjelfsvåldiga beskaffenhet. Den ifrågavarande beskyllningen innebär en förolämpning 1:o mot mamsell Elfving, den förra föreståndarinnan, som var allmänt omtyckt af eleverna och som af direktionen öfverhopades med loford; 2:o mot samtlige lärarne, som således skulle gynnat eller åtminstone öfversett med detta sjelfsväld; och 3:o mot eleverna, hvilka af direktion, föreståndarinna och lärare fått mycket vackra vitsord. Skall man tala om oordning, så har denna vid läroverket inträdt med fru Thengbergs tillträde till regeringen — hade jag så när sagdt. Hon uppträdde genast med åsigter, planer och åtgöranden, stridande mot direktionens; det blef aldrig någon harmoni mellan henne och lärarne, och hvad eleverna beträffar, så blef förhållandet sådant, att många af dem sade sig skola gå sin väg och aldrig komma igen. Ännu en anmärkning! Vid alla offentliga verk, läroverken ingalunda undantagna, kungöras obesatta tjenster till ansökning lediga med utsatt ansökningstid. Någontingi;sådant har med Seminariets läraretjenster ej egt rum, men platserna äro icke destomindre nu tillsatta, såsom af Posttidningen häromdagen syntes, på förordnande, af lätt insedda skäl, och hvarigenom äfven ett par tre af lärarne kunna bibehålla sina platser vid Elementarskolan och derjemte läsa i fru Thengbergs Normalskola. Slutligen är det en annan sak, som är alt rekommendera till allmänhetens framtida uppmärksamhet: det är faran att Seminariet kommer att öfvergå till ett monopol i fru my —————— -— AL