Göteborgsposten – 28 september 1864, sida 1

— — att erhälla för sin produktion högsta möjliga priser med minsta möjliga omkostnader. Vi taga oss derföre friheten göra några betraktelser i sistnämnde hänscende, emedan det beror ej mindre på produktion än alsättning huru stor vinst landtmannen kan draga af sin handtering. I den mån spanmälsproduktionen ökas inom landet blir nödvändigheten större att låta produktionen på lämpliga tider blifva tillgänglig i den stora marknaden, och hvarje jordbrukare torde numera äfven klart inse olämpligheten af att låta sin produktion ligga osåld intill de tider, då den svenska spanmålsmarknaden från utlandet redan nödgats fylla sina behof, hvarigenom afsättningen försvåras och priserna nedtryckas. Derför framhålla äfven våra protektionister detta som bevis på att i Sverige nödvändigt måste finnas skyddstullar för jordbrukets bestånd och att dessa skulle höja allmänna välmågan i lundet. Men huru kan välmågan blifva allmän, om den producerande klassen sättes i tillfälle att öka sin inkomst med några millioner, tagna ur den konsumerande klassens fickor? De olägenheter, som uppstå för landtmannen, vill följe af hämmad afsättning, anse vi kunna häfvas utan skyddstullar, om landtmannen gjorde sig närmare underrättad om priserna på Europas förnämsta spanmålsinarknader och ställde sina soruringar i förhållande derefter innan den svenska spanmälsmarknaden redan blifvit onödigtvis öfversvämmad af utländsk spanmål. Kan den utländska producenten finna uträkning vid att, med omkostnader af 3 till 5 rdr på tunnan, sälja sin spanmål på Stockholm, borde väl den svenska landtbrukaren, åtminstone i de provinser, som ligga hufvudstaden närmast, kunna med omkostnader af c:a 50 öre på tunnan ännu fördelaktigare afsätta sin produktion derstädes utan att onödigtvis yrka på skyddstull som regulator för importen; och kan den svenska jordbrukaren icke uthärda en konkurrens under så fördelaktiga förhållanden, bevisar detta att landets produktion måste vara för knapp, således bör fyllas genom import. De stora qvantiteter utländsk spanmål, som denna höst inströmmat i den Stockholmska marknaden, hafva måst införskrifvas af leverantörer, som för länge sedan sålt stora partier på leverans, men på platsen icke kunnat inom behörig tid fylla leveranssluten med den knappa tillgång på inhemsk vara som platsen haft att erbjuda. Vi hafva härmeä velat påpeka orsakerna till den stora och ofta öfverflödiga importen af utländsk spanmål, under tider då landet har riklig tillgång derpå, samt anse att detta missförhållande kan motarbetas af den sveneka landtbrukaren. Önskligt vore det äfven om hushållningssällskaper och landtbruksgillen på lämpliga tider hvarje år erholle tillförlitliga meddelanden från de länder, hvaraf svenska spanmälsmarknaden kan vara beroende, på det att öfverläggningar äfven i denna rent landtbruksekonomiska fråga må kunna företagas på allmänna möten och gillen, hvarigenom landtmannen utan fara för misslyckade spekulationer och kännbara förluster, lättare sattes i tillfälle att asyttra sin produktion till högsta möjliga priser. Stockholms skarpskytteförening firade i söndags på ett lysande sätt sin skyttefest i stora börssalen. Enl. P.-T. var salen dekorerad med konungens byst framför en fond af lefvande växter och omgifven af kårens fanor. Hertigen af Östergötland var närvarande och utdelade priserna. För öfrigt bevistades sammankomsten af ett antal inbjudna, hvaribland chefen för Landtförsvars-departementet generalen Reuterskiöld, generalerna Nauckhoff och grefve Björnstjerna. amiralen Lilliehöök m, fl. Kåren var mycket talrikt samlad, i paraddrägt, och uppfyllde salen. Efter det orkestern från läktaren utfört ett musikstycke, uppträdde föreningens ordförande kommendören Egerström vid estraden i salens midt, helsade hertigen af Östergötland välkommen, uttryckte föreningens tacksamhet för hans närvaro och för hans benägna åtagande att utdela priserna samt redogjorde i ett tal för målskjutningsötningarnas gång. Af denna redogörelse sann man att antalet at dem, hvilka i år undergått den för deltagandet i prisskjutningen föreskrifna pröfning vuxit till 240. Hertigen af Östergötland höll derefter från estraden ett tal, hvilket på det högsta fängslade alla närvarandes uppmärksamhet och gjorde ett både lifligt och djupt intryck. Med lugn vältalighet utvecklade talaren skarpskytteiden till dess rätta kärna och ändamål, visade denna id sådan den blifvit bäst och fullständigast tänkt och gaf den fulla vigten åt solkbeväpningens nödvändighet till fosterlandets försvar. Talet helsades med starkt jubel. Belöningarne utdelades derefter af her