der dessa omständigheter jag gick i stället för att paradera med hästar och vagn? — Hvad menar du med dessa omständigheter. Jane sänkte omedvetet sin röst. — Då Clarice nedlåtit sig att antaga en guvernants plats, tycker jag, att hon skulle lemna det ställe, der hon är, som sådan. — Nej, sade earlen afgörande. Hon skall lemna den som lady Clarice Chesney. — Vi böra tänka på en annan sak, anmärkte Jane, som insåg, att det var gagnlöst att vidare opponera sig mot begagnandet af vagnen. Hon kan kanske icke följa med mig genast. Hon måste kanske uppsäga sig en vecka eller en månad, innan hon kan flytta. Denna vink förtörnade earlen, och han lyftade käppen hotfullt. — Icke flytta utan föregående uppsägelse! Lät dem bara bjuda till att qvarhålla henne! Säg menniskorna hvem hona är. Säg dem hvem jag är, och att jag vill ha henne hit. — Käraste parpa, vågade Jane invända, vi böra ej bete oss ohöfsligt mot dem, hos hvilka Clarice är guvernant. Hon har åtagit sig vissa göromål i deras hus, och det låter måhända näppeligen göra sig, att hon öfverger dem så plötsligt. Kanske samtycka de dertill af artighet, men det går icke an att göra anspråk derpå. — Men jag vill att hon kommer hit, sade earlen, som nu brutit isen och längtade efter Clarice med ett barns otålighet.