Göteborgsposten – 26 september 1864, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Den 20 Sept. 1864. Sedan hela den sjelfständiga tidningspressen, ja tillochmed Dagligt Allehanda, temligen oförbehållsamt ogillat regeringens åtgärd, att i mer än hälften af årets landsting insätta landshösdingarne såsom ordförande, kunde regeringen svårligen unvika att afgifva en förklaring. Den meddelades i Posttidningen. Men den befanns öfver förväntan matt, och at densamma framgår oförnekligt att i den ogillade åtgärden ligger ett haltande mellan två grundsatser, ett vådligt kryssande mellan Scylla och Charybdis. Om än regeringen anser sig i ordförandens person böra ega en kontroll på och ett samband med landstingen, och att kontrolloch sambandsbestyr bäst utöfvas at landshöfdingarne, huru då förklara, att detta bestyr i de tio länen kunnat antörtros åt andra personer än landshöfdingarne? Skola de tio landstingsordförandena, som ecke äro landshöfdingar, efter detta anse sig mera högtbetrodda än de exkluderade landshöfdingarne, så ligger deri just ingen utmärkelse. Regeringen har äfven aktat nödigt förklara sig i afseende på det märkliga cirkuläret rörande omfånget för landstingens verksamhet. Endast sådana frågor som röra länets angelägenheter skola i dess landsting behandlas, har regeringen låtit förstå. Väl! men kun na icke frågor väckas som äro af stort intresse för flera län gemenssmt? Exempelvis en jordbruksbank för Svea rike, Göta rike eller Norrland? Skall ettförslag i sådan syftning icke få väckas t. ex. i Östergötlands landsting, derföre att nämnde förslag går vidare än till nämnde län? Det beror på ordförandens omdöme att afgöra, skall man svara. Men då äro vi genast inne på godtycklighetens område. Girkuläret afser — säger man vidare — att hindra allt opinerande i politiska frågor. De ligga utom landstingens befogenhet, och Stora Kopparbergs läns landsting tog sig det orådet före förlidet år, att opinera i representationsfrågan, hvarföre ock dåvarande ordforanden i år ratades. Men om regeringen verkligen hyser intresse för representationsreformens framgång, så var det just nu ytterst oklokt att vidtaga en demonstration, som kan tydas och som skall tydas af motståndarne till reformen så, att regeringen icke längre är för densamma fullt intresserad. Alltsedan professor Carlson mottog ecklesiastikportföljen har man bemärkt, att ett icke ringa antal presterliga embeten tilldelats personer som hyllat läseriet. Sålunda erhöll nyligen en vid nya elementarskolan anställd lektor, ganska ung man derjemte, men hvars ytterst ifriga läseri gifvit direktionen mycket bekymmer, ett stort pastorat utan att ens vara upplörd på förslaget till detsamma. Nyss befordrades domprosten Beckman, äfven skarp läsare, till biskop i Hernösands stift och i samma konselj fick en komminister af samma art ett stort pastorat. Det är fara värdt att läseriet ytterligare derigenom skall taga fart bland det yngre presterskapet och anses som det säkraste befordringsmedel. Särdeles betänkligt är det då, säsom sallet är med doktor Beckman, en af de itrigaste läsarne sättes till chef för ett stift, der läseriet redan florerar. Samma författare, som i våras utgaf en