Göteborgsposten – 23 september 1864, sida 2

glesnat. Ösver de grafvar, som gömma 50, 000 hjeltar, stupade i striderna, öfver de vägar, som upprifvits af hjulen till de kibitker, hvilka bortfört 100-tusenden af våra martyrer till Siberiens vinter; öfver ruinerna af tusentals nedbrända städer och byar, uppstämmer inkräktaren en triumferande sång och fördubblar sitt barbariska raseri, en trolös och lögnaktig hymn, i hvars refräng instämma Rysslands medbrottslingar, som sammansvurit sig till vår undergång och alla upprepa: Kampen är slutad, det finnes ej mera något Polen! I detta förfärliga och yttersta ögonblick känna vi, nat onalregeringen, starka i vår tro på nationens makt, rätt och framtid, oss förpligtade, att höja rösten till dig, polska folk, för att beslå med lögn och förvirra dem, som vilja ännu en gäng låta dig åter nedstiga i grafven, för att utan svaghet blotta lör dig dina smärtsammaste sår, låta dig skada ansigto mot ansigte de begångna felen, för att bana åt dig den väg, på hvilken nationalregeringen, trogen förvaltare af din rätt, beslutat leda dig och vid hvars mål finnes oberoende, irihet, jemlikhet, broderskap. Då Polen d. 22 jan. 1863 grep till vapen, räknade det hvarken på främmande hjelp eller på diplomatiska åtgöranden, hvilka skulle understödjas af någon effektiv styrka. Nationen visste, att det är dess rätt och pligt att lefva och vara oberoende. Hon insåg, att det ej finnes någon makt i verlden, som kan fastnita 40 millioner armar vid eviga bojor. Nationen har trott på sin egen styrka och har rest sig. Den nationala myndighetens första handling var, att återställa till folket hvad som är dess egendom, och genom denna handling visade regeringen genast den källa, från hvilken upproret framför allt borde hemta sin styrka och sina hjelpmedel. Men innan upproret, som saknade vapen, lyckats utveckla sig, innan det kunnat föra till striden de massor, som brunno at ifver efter att inträda på arenan, voro de, som först gifvit signalen, ej mera tillstädes, för att leda kampen. Hängifvenheten hos hjeltar och martyrer, deras brinnande tro, följdes hos deras efterträdare af dåliga medel, för att bjuda fienden spetsen och leda upproret. De tviflade på makten hos ett folk om 20 mill. menniskor, de tviflade på folkets entusiasm! Man förändrade upproret till en beväpnad demonstration, man begärde att nationen skulle slösa sin egendom och utgjuta sitt blod, endast för att utverka och erhålla, af medlidande, en främmande intervention. Då börjades denna sällsamma ledning, till hvilken det skulle vara svårt att utfinna en annan förklaring. Man grundade alla sina förhoppningar och planer på Vesterns inblandning, på den fanatiska alliansen med den trolösaste af våra grannar, som skulle, under åberopande af de 6 punkterna, hos czaren begära, ej fäderneslandets frihet utan en partiel och vidunderlig sjelfstyrelse, i hvilken det skulle varit lika omöjligt för nationen att lefva som att dö. Kortligen, en kamp utan plan och mål, förlängd dag från dag, öfverlemnad åt de enskilda ansträngningarne, utan afsigt eller önskan att omändra den till ett stort och mäktigt nationalt krig, liksom om man velat öfvertyga nationen om dess vanmakt, derföre att man ej trodde på dess verkliga styrka. Snart var akten af d. 22 jan. ej mer än ett illusoriskt hopp, vare sig att man icke kunde eller icke ville enligt våra förfäders sed kalla till vapen hela Pinsks folk; och nu i dag föra moscoviterna det i tusental bort till Siberien. Man kunde icke eller vågade icke begära af nationen de uppoffringar, som äro nödiga för ett stort nationalt krig, hvilket skall bestämma om dess lif eller död, och nu i dag ödelagger Moscovien det samt frånrycker det millioner. Mau trodde icke på folket — man misstrodde detsamma, Felet har varit förfärligt. Och folket har likväl tillbakavisat czarens bedrägliga guns:, och det väutar blott en ledare och en befälsstyrelse. Olycksprofeter skulle vilja öfvertyga nationen om, att hon är krossad och tillintetgjord! Må de betrakta de galgar, i hvilka liken af de nya frihetsmartyrerna svänga för vinden hvarje dag, må de se dessa med hvarje dag talrikare grafvar, hvilka bära vittne om förtryckarens s. k. betryggade välde, och sedan säga eder, att striden är slutad. Polska folk! kampen kan ej upphöra; att bedja czaren om nåd, det skulle vara en låghet och skam, hvartill det ej är i stånd! Kampen måste fortsättas, emedan czaren svurit att utplåna vår nationalitet, vår religion och vårt språk. Ju mera våra vapen mattas, desto mera tilltager Moscoviens raseri! Det finnes ej något krig, hvilket kan kosta oss så många offer, som kampens afbrytande; ezaren för ej något krig, det är tillintetgörelsen af vår okufliga nation, som han i sitt vansinniga raseri fullföljer. Döden på slagfältet och friheten, vore det ock endast för våra barn, eller döden i galgen, ett långsamt försmäktande i landsflykten, detta är det val som återstår oss. Vi ha lidit stora förluster, varit underkastade stränga pröfningar; men återlösningsverket kan ej utföras annorlunda än genom stora uppoffringar. Deremot ha vi tillväxt i hjerta och själ, vi ha fått erfarenhet, vi veta hädanefter, hvarest vanmakten finnes, hvar våra krafter äro. Våra af bödlarne piskade systrars och modrars qvidan, våra till en ständig landsflykt hoptals bortsläpade bröders tårar, braket från galgarne, som svigta under tyngden af liken af Polens ädlaste söner, ljuda i nationens öron och hjertan, såsom stridsluren, som manar till kamp, förtviflad kamp, kamp på lif och död. Den är lågsinnad eller bedräglig, som önskar lugnet eller ock förblir döf för kallelsen! Men du, polska folk, du hör den och du skall stå upprätt; du skall stå upprätt för den yttersta striden, och der du skall resa dig, polska folk, der är segren viss! I denna svåra ställning, ser nationalregeringen endast ett öfvergångsmoment; det är den andra perioden af kriget som börjar, folkkriget. För att uppfylla sin mission, skall regeringen utveckla alla sina hjelpkällor, emedan det är nationens vilja och tillfölje deraf äfven dess nations pligt. I detta fall skall hon icke tveka, icke försvagas, och ve dem, som skulle våga sätta sig deremot. Egnande alla sina krafter åt utförandet af sitt värf, räknar regeringen endast på nationens krafter, men hon skall emottaga folkens broderliga stöd och sympatier. Despoternas heliga allians och civilisationen, den råa styrkans gamla regime och mensklighetens eviga rätt finnas nu inför oss. Polska folk! du, som fordom var främst på breschen för kristendomens försvar, du står i dag främst, för att hämnas mensklighetens och frihetens rättigheter, groft kränkta i din person. Din mission kommer från Gud, din välgång liooer i dina händar Palcka föll oh Pe ng