Göteborgsposten – 21 september 1864, sida 3

nat vid att nigot nedkastades, som hon tyckte frän Salholms fönster. Derpå hörde hon hustru Kjelin. som bodde intill bulta i väggen och ropa att elden var lös. Hon hade stannat qvar nere då mannen sprang upp på vinden. Salholm hade hon vid tillfället sett ute på gården utan kläder, der han sprang fram och tillbaka skrikande: jag olycklige, allt hvad jag egde har brunnit uppk. Salholm hade likväl haft rocken på då mur. Bäölow träffat honom i trappan till vinden. Hustru B. hade sett Salholmskan gå i hvita kjolar allt sedan fru Dahl reste bort; visste likväl att Salholms voro klent utrustade i linneväg. Hustru B. hade sedermera anträffat hustru S. i ett hus i grannskapet, dit en del effekter blifvit undanförda från brandstället, och då B. frågat om det ej fanns några af deras saker häribland, hade S. pratat: Ånej alltsammans är mitt. B. hade bland sakerna sett ett stort stycke väf, lakan m. m. som hon ej ansåg kunna tillhöra Salholms. Makarne B. hade ej brandförsäkrat och förlorade det mesta af sin egendom. Skrädderiidk. J. Larsson bebodde en lägenhet i 2:dra vånningen, östra uppgången, och innehade rummet nästintill fru Dahls sängkammare. Han väcktes af rop. från frontespice-våningen. Han och hans hustru förlorade, det mesta, för omkring 400 rär; hade ej assureradt. Visste ingenting om eldens uppkomst. Hustru Wilhelmina Engqvist bebodde lägenheten i 2:dra vån. intill Larseons. Vaknade af eldens smattrande. Hennes man, som är eldare på Byelfven, var för tillfället borta. Förlorade nästan allt hvad de egde, hvilket hon uppskattade till 150 rdr. Enkefru Sara K. Risberg och mams. Am. Risberg, boende i 2:dra våningen, förlorade äfvenledes nästan all sin egendom. Sofia Andersson, syster till hustru Kjelin som af sjukdom var hindrad att infinna sig, berättade att hennes syster vaknat deraf att en ruta slagits sönder. Systern väckte henne med orden det gick en ruta cönder, hvarefter hon rusade till fönstret och såg eldslägorna slå ut från 2:dra våningen. Hennes forsta göromål var då att skaffa ut sin sjuka syster. Carolina Andersson, i tjenst hos Wilhelmina Engqvist, vaknade af eldens smattrande, hvarefter hon genast sprang upp på vinden. Då hon kom upp på svalen till frontespice-väningon och öppnade dörren till vinden slog elden fram från fru Dahls vind till Christofferssons. Alfr. Hallström bodde i fru Mattz egendom, blef väckt af värdinnans dotter. Hade sig intet bekant om eldens uppkomst. Christoffersson bodde nästintill Salholm. Väcktes af att denne slog upp dörren och skrek 6herre gud elden är lös, vi bli innebrända. Såväl Salholm som hans hustru voro då påklädda, utom det att S. var barfota. Hvarken skrädderiidk. Salholm eller hans hustru hade infunnit sig till förhöret. Målet uppsköts till nästa Måndag, och skulle Salholm och han hustru till denna tid söka anträffas. — I poliskammaren företogs i går förhör med tvenne gossar, hvilka åstadkommit det i en notis igår i denna tidning omnämnda anbudet till eldsvådan i huset N:o 2 litt. C. af Majornas 5 rote, tillhörigt timmermannen M. Söderström. Såsom i notisen omförmäldes greps en gosse såsom misstänkt för mordbrandsanläggningen. Han erkände sig saker till brottet och uppgaf att han blifvit narrad dertill af en annan gosse. Denne greps äfven och bekände likaledes. Båda dessa unga brottslingar, hvilkas namn är Frang Oscar Pettersson och Johan Edvard Nilsson, af hvilka den förre fyllt 14 och den andre 11 år. I poliskammaren erkände de att de i måndags på förmiddagen öfverenskommit om att sätta eld på bemälde hus. De begåfvo sig på eftermiddagen dit; Fr. Pettersson instack skrädstickor i ett hål på stenfoten och tände på med en tändsticka. J. Nilsson höll emellertid utkik, dold bakom en vedbod. Golfplankorna öfver stället der elden anlades råkade under tiden i brand och elden skulle måhända ha spridt sig vidare om ej en madam Ljung, som gått förbi, af pojkarnes hållning misstänkt att något var på färde. Hon närmade sig huset och upptäckte elden. Efter att hos en person i huset ha anmält förhållandet, såg hon sig om efter pojkarne, men dessa hade under tiden gått sin väg. Man fann dock på hennes beskrifning hvilka pojkarne voro och dessa blefvo kort derefter häktade. Elden släcktes emellertid derigenom atten vattentunna utslogs öfver golfvet. De båda pojkarne erkände äfven att de sökt tända på skepparen Kjellmans hus, hvilket sedermera, troligen genom några andra pojkars åtgörande, nedbrann. De hade likväl hindrats i sitt uppsåt deraf att en snickare arbetat i porten der anläggningen skolat ske. Sedermera hade de försökt sig i det midt emot belägna hus som eges af skomakaren Johansson. Detta skulle så tillgått, att de skolat lägga hyfvelspån i porten befintliga tomma tunnor, men tunnorna hade för dem blifvit oåtkomliga derigenom att de ställts ofvanpå hvarandra. En annan gång hade anlagts eld 1 enkefru Gunnarssons hus ofvanom Stigbergsliden, men elden hade slocknat af brist på näring. Orsaken till dessa gerningar uppgåfvo de hafva varit att de velat plocka koppar och jern på de afbrända tomterna för att sedermera försälja. — Såsom misstänkta för att ha anlagt eldsvådan d. 16 d:s i en vedbod i huset n:o 40 af Majornas tredje rote hade tvenne pojkar vid namn Alfred Eleander Lindgren och Johan Reinhold Svensson eller Cron blifvit häktade. Lindgren har redan förut, ehuru minderårig, haft något otalt med polisen för något slags långfingrighet. Vid förhöret igår erfor man, att tvenne pojkar sett Lindgren draga eld på tändstickor och sedermera inpraktisera dessa genom en spricka i väggen in uti veden i boden. Svensson hade liggande utmed bodväggen hjelpt till vid antändningen. Svensson hade äfveu af en annan person blifvit sedd i närheten af vedboden kort innan elden utbröt. Båda pojkarne, hvilkas uppförande, äfven om ingenting annat låge dem till last, bevisade dem vara stora slynglar, nekade oböjligt och hårdnackadt att erkänna något. OO voonmJmwäähsonm———