Göteborgsposten – 21 september 1864, sida 1

—! —ö—ö nom sin ende Son. Här är en tidens fullbordan, från hvilken en historia kan utgå med hopp om ännu en ! sista tidens fullbordan som sitt yttersta mål. — — — 1l Här slipper man att stadna vid hedendomens stolta och tröstlösa: Känn dig sjelf, hjelp dig sjelf, och får utbyta dessa ord mot: Det är evinnerligt lif att känna dig allena sannan Gud och den du sändt hafver? — — — Vi böra derföre, då vi uti predikningar och annan kristendomsundervisning framställa kristendomens förhållande till andra religioner, visa att alla, som neka Kristi gudom, föra oss tillbaka till judendom el1: ler hedendom, således äro — reaktionärer, ett fasansvärdt ord för de flesta af dem, som upphäfva sig till mensklighetens försvarare gentemot -ortodoxien, hierarchien, pietismen m. m. Angående förhållandet mellan fadren och sonen, säger förf.: Subordinationen synes mig mera falla inom de abstrakta tankelagarnes än inom den djupare spekulationens och den lifsfulla verklighetens område. Prases (Med anledning af en anmärkning al Henriksson) Att sonen, då han nämnes tillsammans med sadren, sättes i andra rummet, bevisar ingen subordination, utan blott en ordning. — Det är saligare (mer) att gifva än att taga, heter det. Ur denna synpunkt skulle fadren vara mer än sonen. Men har sonen annammat gudomens fullhet, så är han också det hela, Gud i eminent bemärkelse. Det ligger mer i begreppet Gud än i begreppet Herre, säger man. Men Herren är den uppenbarade Guden; utan uppenbarelsen vore Gud den dolde eller ofattlige Guden. I en mening skulle Kristus kunna sägas intaga en underordnad ställning, nemligen i forhallande till frälsnings-ekonomien eller till den sig utvecklande kyrkan. Men Gud skall ju en gång blifva allt i allom. Då försvinner alla begreppsskilnader, om också den essentiela qvarstår (?), med ett ord: kunde vi fatta Gud som absolut lif, skulle också hvarje spår al underordningsförhållande mellan sadren och sonen för oss försvinna. (Preses uppmanar opponenterna, att särskildt i denna fråga icke rygga tillbaka för att framställa motståndarnes skäl). Melinder. Skulle förs. vilja utmönstra t. ex. Schleiermacher eller Ebeoniterna från de kristnes antal, derföre att ingendera trodde på Kristi gudom? På de senares tid gällde ännu icke satsen: extra ecelesiam nulla salus-. Och skulle man slutligen icke kunna tro på Kristus utan att tro på Kristi gudom? Derom vittnar den Reformerta kyrkan och dess uppfattning af naturandens väsende. Det är vanskeligt att vilja fastställa vissa satser för saligblifvandet. Det finns en andefattig kristendom utan dessa satser, men kristendom är det dock. Preses. Man måste skilja mellan satserna: ingen kristendom utan tro på Kristi gudom, och ingen salighet utan en sådan tro. Den senare torde vara möjlig, den förra icke. Ur sträng kristlig synpunkt — eller med fasthållande af kristendomens objektiva grundbestämningar — måste man säga: Schleiermacher är icke kristen, ty han är pantheist; och än mindre torde Ebeoniterna kunna kallas kristna. Colliander. Det är ju fråga om att väpna oss mot otron, eljest skulle vi i denna församling ej spilla ett ord på denna sats. Man anmärker att Kristus icke tydligen uttalat att han är Gud. Vill påminna om ett temligen förbisedt ställe. Frälsaren tillfrågas inför den öfverstepresterliga domstolen: är du lefvande Guds sont? — och svarar: Ådu säger det, jag är ock så. — Hvad subordinationen angår, har man anmärkt att en sådan fanns i kristendomens första tider; att då ännu det judiska (monotheistiska) föreställningssättet var det förherrskande. Vore detta sannt, så skulle man aldrig hafva tillåtit, att det heliga Jehovahnamnet, som Judarne icke ens vågade uttala, öfverflyttades på Kristus. Kyriost (herre) är nemligen blott en ölversättning af Jehovah. AI en dylik opposition märker man emellertid aldrig något spår. — Andersson. För den tomma abstraktionen existerar ett subordinationsförhållande, men på den ståndpunkt, der vetande och kärlek sammanfalla, har ännu aldrig uppstått något tvifvel på Kristi gudom. Hänvisar till kyrkohistorien. Gustafsson. Kristendomen är ej lära, utan lif. Ett lif i Kristo fanns före läran om Kristi gudom. Petrus var lärjunge långt innan han uttalade bekännelsen: du är Kristus, lefvandes Guds son. Denna tro är målet, hvartill kristendomen skall leda oss fram, Tal. skulle vilja omvända satsen och säga: ingen tro på Kristi gudom utan kristendom. Prases. Sedan lärjungarne fått veta att Kristus var Guds son, skulle de förlorat Kristus genom att förneka honom. Vi befinna oss i samma läge, och måste följaktligen fasthålla denna punkt. Hejmer vill ej frånkänna Schleiermacher hvarken religion eller kristendom. Angående subordinationen, erinrar sig tal. ett besynnerligt bevis mot Kristi gudom af hr Victor Rydberg. YKristus är icke Gud, säger hr R., ty han har aldrig sagt: jag är fadren. Detta är nu lika löjligt, som om hr Rydberg hade en son och sedermera ville säga: denne är icke någon Rydberg, ty han är min son. Preses erinrar sig icke med visshet uttrycket i hr Rydbergs bok, men hemställer huruvida der icke står, att Kristus aldrig sagt: Jag är Gud. Varnar H. för användning af mindre tillförlitliga citater. Henriksson (mot Hejmer). Som pantheist erkänner Schleiermacher hvarken syndafall eller synd-medvetande; S. är följaktligen ej religiös i högsta mening. 2. Ingen kristendom utan en försoning — och en försoning i blod. -I blodet är lifvet eller själen, heter det hos Moses. Detta gäller i högsta mening om försoningsblodet. I detta blod är kristendomens själ och lif. Tager man det bort ur kristendomen, så stannar dess hjerta, och detta gör man likväl, när man förvandlar Kristi död till en vanlig menniskas död, icke erkänner, att Gud var i Kristo och försonade verlden med sig sjelf. — — — Men i ett fela vi ofta under lörsvaret för denna lära, att vi icke nog framhålla den ethiska sidan af sörsoningen. Genom att visa, huru Kristus genom sin vilja gjort sin kropps offer Gndi täckeligt och huru han genom sin kärlek till slägtet måste taga på sig dess förbannelse som sin, emedan kärleken lider allting och i en helig sympati icke kan finna hvila förrän den sänkt sig ned i djupaste bottnen af en annans nöd, skall det juridiska i försoningsläran smälta tillsammans med det pathojogiska till full och lefvande enhet. Ternström. Ilvarföre måste en försoning ske i blod? Frågan är af yttersta vigt. Det enda riktiga svaret är det, som afgifves från kyrkans ståndpunkt. En försoning i blod sammanhänger med en theori om Guds straff och vrede. Hvarsöre kan nu icke barmhertighetens Gud försänka brottet i hafsens djup?Derföre att det ges en rältsärdighet, som ej kan ge efter. En skuld betalas icke dermed att jad anarar — —77700..t — — — —