Göteborgsposten – 19 september 1864, sida 1

nerliga. Hon hade alltid ansett sin syster säsom ytterst sannfärdig. — När man ej talar sanning, så blir det alltid upptäckt, sade hon skrattande åt hvad hon sjelf sade. Jane hade ingen aning om att hon släppte detta papper bland mina saker, när hon packade in dem, för att skicka mig dem. Jag skall gömma det, för att ötverbevisa henne. Då hon gick till sitt skrifbord, mötte hon Sarah, som hade de saknade ärmarna i handen. — Jag fann dem inlagda i er vattriga sidenklädning, mylady, sade flickan så näsvist, som hon tordes uttrycka sig. Jag lade dem icke dit. Laura insåg plötsligt, att hon lagt dem dit sjelf en dag, då hon haft mycket brådtom, och hon var ädelmodig nog att erkänna det. Hon visade pigan, hvar denna skulle sätta några svarta band, som hon ville ha tråcklade på dem och återvände till sitt skrifbord. När flickan gick, hördes mr Carltons steg på trappan. Laura lade pappersbiten i sitt iskrifbord inom lås, innan han kunde komma in. Men han gick i stället till förmaket. En känsla, som Laura aldrig gjort sig mödan att analysera, men som utan tvifvel hade sin rot i hennes stolthet, hade afhållit henne från att nånsin tala med sin man om sin syster Clarice. Den för den Chesneyska familjen karakteristiska stoltheten, som existerade hos henne i hög grad, hade gjort, att hon ej velat säga till honom: jag har en syster som är ute i verlden som guvernant. När de — hon och mr Carlton — åter skulle komma i beröring med hennes familj, hvilket hon trodde skulle inträffa förr