Göteborgsposten – 16 september 1864, sida 1

för hvilkens smältande man måste vara begåfvad med ett tålamod som en Job och en benerrskningsförmåga som en Mucius Scievola, bevisar tillvaron af ett ganska fult karaktersdrag hos det tyska folket. Det är denna egenskap som betecknar skrytaren och skrodören, som gör att han tar munnen så full så länge han har vind i seglen. Man kan billigtvis intet säga om att massan af folket lätt hänföres till utbrott af förtjusning öfver i inbillningen eller verkligheten vunna segrar; men hvad som är osmakligt och klumpigt är sättet hvarpå denna entusiasm alstras. Det har nu gått ända derhän, att en tysk Posse-författare ej kan förse sitt tarfliga opus med en enda kuplett, hvari ej Tysklands motståndare skymfas och persiffleras; för att tå tillfälle framkomma med en otymplig politisk witz offras allt och man får sålunda höra reflektioner uttalas af en dräng eller piga, hvilka skulle kunna taga sig någorlunda förnuftigt ut tramställda af en statsman ex prosesso. Det är dock icke blott danskarne hvilka utgöra töremålet för tyskarnes giltiga pilar, utan äfven fransmännen (hvilka dock betala med samma mynt, men på ett vida smakligare sätt) och isynnerhet engelsmännen få sina slängar. Ju grötre dess bättre, och då såsom händelsen var i en farce benämnd Pech-Schulze, hvilken jag såg å Thalia-teatern i Hamburg, England på det mest oförsynta sätt förlöjligas, bröt publiken ut i ett verkligt tjut at belåtenhet och hedrade den skådespelare, i hvars mun de oförskämda utfallen voro lagda, med blomsterkastning. Om man haft aldrig så angenämt under dagens lopp genom att beskåda en stads märkvärdigheter, kan man förlora det goda intrycket vid att nödgas bevittna dylika scener. Man kan dock njuta af en resa i Tyskland och jag har, oafsedt en mängd små förtretligheter, alstrade af det öfverallt rådande Wählerei, också gjort en i högsta grad angenäm färd; men det var dock med en känsla af belåtenhet jag från däcket at Lubeckerångaren såg det ena tornet efter det andra sticka fram i tjerran från Köpenhamn. Det är också en himmelsvid skilnad på folket här och i Tyskland. Då dansken med sin kända gemytlighet på allt sätt söker gå främlingen till mötes och gifva honom alla de upplysningar och råd han äskar, är tysken återigen fåordig och tvär, såvida han ej hör skramlet af mynt åtfölja ett gjordt spörjsmål. Jag hade föreställt mig att komma riktigt upp i nöjenas hvirfvel här i Köpenhamn på grund af de höga resenärernas, prinsen af Wales och hans gemåls härvaro; men ännu har ej en skymt synts till af dem. De göra utflygter till lands och vatten, och det senare tillochmed ofrivilligt, då väderleken ända tills i dag sedan en längre tid tillbaka varit högst regnig, men Köpenhamnarne tyckas ej lägga två strån i kors för att få vara med på ett hörn. I öfvermorgon torde staden dock komma att förete en annan anblick, i det då stor galataffel kommer att gifvas å Christiansborgs slott och är man nu som bäst sysselsatt med anordningarne i och för densamma. I början af nästa vecka lär en galarepresentation komma att gifvas på kongl. teatern, och i medlet af veckan lär det höga paret komma att via Göteborg anträda den beramade resan till Stockholm. Apropos resenärer, så lära väl de flesta från kriget återvända svenska trivilliga nu vara härifrån afskeppade. Det gick som jag förutspådde i något bref, att det nemligen skulle blifva ett högst mödosamt arbete för våra frivilligas ,allt-i-allom här, hr A. W. Möller, att få dem lyckligen och väl hemsända igen. De återstående medlen ha, fördelade på många