Göteborgsposten – 14 september 1864, sida 2

kongl. marinens flagga vara hvit, reservflottans flagga blå och handelsflottans flagga röd. En storm på Atlantiska hafvet. N. D. A:s korrespondent ombord på Ernst Merck lemnar i sitt senaste bref följande humoristiska skildring at en storm midtpå Atlantiska hafvet: Dyningen började skäras af en skarp sydvest, som till att börja med och, liksom till att känna sig. for, helt vackert smekte de länga och breda ryggarne, krusade dem småningom och skalkades ända tills den nya sjögången var lika mäktig nära nog som den gamla, och då blef det ett lefverne af. Sjöarne slogos man mot man och grinade och fradgades, och den som fick sitta imellan det var vårt goda skepp, Ernst Merck, som nu började att ruska och rista på sig värre än någon hade kunnat tro den kroppen om. Hon slängde sina inneboende barn från sida till sida, så att jämmern var allmän och man mådde ganska illa. Mot aftonen fingo vi lugnare, sydvestsjön drog sig ur striden och herraväldet lemnades oqvaldt åt våra gamla beskedliga nordvestdyningar, med hvilka vi kommo så godt öfverens. Men dagen derpå väcktes jag helt bittida och helt sonits af min ljusstake, som kom dansande från bordet och flög midt i hufvudet på mig. Jag försäkrar att jag blef vaken och jag stack benen utom kojkanten och släppte dem i golfvet med sådan fart att jag satte tvärs öfver hytten och hufvudet i dörren, så det blixtrade för ögonen. Och en Guds lycka var det att låset höll, ty eljest hade jag nog fått en fart, att jag rännt igenom en dörr till och in i kaptenens hytt, ända tills skeppets jernsida, svårligen till min egen båtnad, hunnit sätta en damm för mina vidare framsteg. Toiletten blef enkel, men tog mycken tid, innan jag lärde mig att kunna stå tillräckligt bredbent och stöttad. Jag kom upp på däck och der rök saltvattnet om mig. Upp i lovart ville jag imellertid, och dit var en grufvelig uppförsbacke af fem och fyratio graders vinkel. Jag samlade mitt mod och mina krafter, fullt besluten att klättra dit upp, men se, innan jag hann lyfta venstra foten till marsch, huit! då hade jag en utförsbacke, så att jag kunde hissna. Man kan veta huru. det gick; men nog af, jag kom ordentligen dit jag ville, och der såg jag hela besättningen på en signal springa för-ut, der, som jag sedan fick veta, bogsprötet, ett litet spröt nästan så tjockt som jag, hade sprungit tvärt af som en solfkäpp. Så stod jag ensam ansigte mot ansigte med hela Atlantiska oceanen, då ett tu tre fyra stycken vattenfat framför mina fötter skenbarligen började röra på sig, trossar och bommar, som skulle hålla dem stilla och beskedliga, spillror och hampa dansade, och så satte gossarne af ned i lä så att det brakade. Man kan tänka sig dem, vägande ett par skeppund hvardera. Nästa öfverhalning skickade dem samma väg tillbaka och jag kunde icke annat tro än att de skulle bryta sig portar i bastingeringen och gå öfverbord, men både fat och relingar hölla som berg flera öfverhalningar, och först efter långt arbete blef ew botten inslagen, så att jag vadade i sötvatten till fotknölarna. Nu ville jag icke gerna gifva mig i färd med det oregerliga följet, ty att rulla i deras sällskap från reling till reling hade blifvit hela resultatet af mitt åtgörande och hade visst bekommit mig illa. Jag företog mig att ropa allt hvad jag förmådde, men hvem kunde höra något i ett sådant allarm? Ur storluckan tittade upp en hop bleknosiga landtfysionomier, och de stirrade på sjön och på faten och på mig och på hvarandra. Med dem kunde intet annat uträttas än att skrika och det gjorde de också af hjertats grund, så snart de förstodo hvad jag ville. Ropen repeterades af lika tappre män i luckan för-ut, och snart kom toute låquipage i fullt galopp och hade klyfvarbommen med sig, grep dej orostittande faten och band dem vid bommen, der de ligga fångna ännu i denna dag. Emigranterna voro till största delen öfver höfvan förfärade, kunde icke komma ur sina kojer utan att bryta halsen af sig, sjömännens rop och springande på däck hörde de och begrepo intet annat än att de skulle gå till botten. Sjösjukan hade dock gjort mesta delen så liknöjda för lifvet, att de icke gjorde någon affär af sin belägenhet. En kanalje till haj hade jag den dagen tillfälle att två gånger observera i hans väl uträknade spekulationer. Den besten hade följt oss i två dagar mera troget än vi riktigt tyckte om. Jag satt på halfdäck och tittade i de gröna sjöarna, då jag tre eller fyra famnar från styrbords sida fick se ett formlöst, fult föremål flyta helt orörligt i vattenytan. Det såg saarare ut likt en duktig rocka än något annat. En matros gick till rors i detsamma och jag frågade honom hvad det var för slag, som låg der och flöt. Jo, det är allt den förbannade hajen, svarade han och spottade sin tobaksbruna välmening åt honom. Och se, då den vargen hade hunnit några famnar akter om låringen, då satte han sin fena i vädret och började tydligen fundera på något nytt djefvulsknep. Ty att någon skulle falla öfverbord i stormen, det syntes han hafva klart för sig. Och inom en timme hördes rop förifrån att han syntes, och då låg han på babords sida lika led och roflysten, ehuru ingen hade sett honom passera för-ut, han hade nog gjort sin sväng utom synhåll. Men inga fikon fick han den gången. Vi hade nog lust att narra i honom ett köttstycke på en krok, men det hade blifvit sådan oordning bland vår lefvande dyrbara last, vid ett så lifligt tillfälle, att otäcken undgick, hvad vi eljest gerna hade unnat honom. På eftermiddagen skralnade stormen ur, och man gick och lade sig att sofva som herrar. En curopeisk telegrafkongress skall, enligt en österrikisk tidning, på Frankrikes föranstaltande sammanträda redan innevarande höst för att öfverenskomma om en gemensam tariff för all internationel telegrafering. Symaskiner i fickformat. Symaskinerna ha nu inträngt öfverallt och betraktas