Göteborgsposten – 14 september 1864, sida 2

vernant, nu befinner sig, tillade hon vänd till miss Jones, och jag tänkte, att jag möjligen skulle återfinna henne i er. Jag skulle blifvit glad, om det varit så. Mera talades ej om saken. Den stackars Jane återfick ej sitt glada lynne. Hon satt som om hon vore tankspridd. — Ni har hatt en missräkning, lady Jane! utropade mrs Marden, då de satte sig i vagnen, för att åka till konserten. — Det erkänner jag, svarade Jane med låg röst. — Den njutning, som väntar cr, skall komma ea att glömma det, sade mrs Marden. Och om de yppersta toner, fulla af den ljufvaste harmoni kunna frigöra ett hjerta från bekymren, så borde den musik, som de fingo höra den dagen, kunna göra det. Konserten gafs af den store mästaren på harpa, Frederick Chatterton, och när de kommo in, var nästan hvarenda plats upptagen, hvarenda vinkel och vrå fylld. En den mest eleganta publik, som någonsin funnits inom de murarne, hade infunnit sig, ty sådan harpmusik är icke vanlig musik. och Janes bekymmer qväfdes. Under det att hon lyssnade till det lysande föredraget, den fulländade touchen och de ljufva tonerna, som lockades ur instrumentet, glömde hon sjelfva Clarice. Aldrig hade hon hört någon musik, som var jemförlig dermed. Remembranzo dItalia och Reminiscences af Bellini, rörde Jane till tårar; till finalen ur ÅLa Felia lyssnade hon med återhållen andedrägt. Jane brydde sig icke om vanlig musik, men mu