Göteborgsposten – 12 september 1864, sida 2

— Den håller utanför porten, mylady. — Godt. Låt den vänta. Och nu Jane, om du har ett glas vin och en biscuit att ge mig, skall jag förtära det, ty jag far till Chesney Oaks så fort som möjligt. En smörgås går an, om du ej har nägra biscuits. Jane skaffade henne hastigt förfriskningar. — Tant Oakburn, sade hon, det bedröfvade oss så mycket att earlen dött; liksom det förut bedröfvat oss att grefvinnan gått bort. Vi kände icke henne, men lord Oakburn -— — Tyst, Jane, afbröt grefvinnan med en egen halfqväfd ton, som kontrasterade mot den, hvari hon förut talat. Han var min sonson; jag älskade honom för hans aflidne fars skull, men han är död, och jag vill icke tala om honom ännu. Han är död, han är död! Jane afbröt ej tystnaden. Men tant Oakburn var icke den, som öfverlemnade sig åt någon onödig rörelse. Hon ät hastigt sin biscuit, drack vinet och kallade på Lucy, för att låta henne taga bort glaset. — Hvilka äro din fars planer, Jane? Hvad ämnar han göra med Chesney Oaks? Han blir ej rik nog att bo der. — Jag tror, att han ämnar hyra ut det. — Hyra ut det! Hyra ut Chesney Oaks? Det händer icke. — Men hvad skall han eljest göra med det? Som tant säger, är han icke rik nog att bo der, och det ginge icke jan att låta det stå obegagnadt och förfalla. Lady Oakburn lyfte handen.