Göteborgsposten – 12 september 1864, sida 2

Från Utlandet. Upptäckten af sammansvärjningen i Sydtyrolen skall äfven hafva ledt till visshet om, att det italienska rörelsepartiet under försommaren påtänkt en resning, hvilken blef uppskjuten eller uppgifven under Garibaldis vistande på Ischia. Vapen och soldater voro i beredskap och partiets förbindelser utsträckte sig långt utom Italiens gränser. Det första slaget skulle ha gifvits i de österrikiska besittningarne. Den österrikiska polisen, som fått nys om sammansvärjningen, har utvecklat och utvecklar ännu stor energi, och arresteringarne, som fortsättas i stor skala, omfatta nu ej allenast rörelsepartiets anhängare, utan äfven män af det moderata partiet, hvilkas hela brott består deri, att de önska föreningen med Italien, utan att de inlåtit sig på någonting lagstridigt, för att uppnå det. En mängd unga män, nästan alla af god familj, har släpats till fästningen Innspruck, der en process skall inledas emot dem, hvilken kommer att lemna ett motstycke till den famösa polacksprocessen i Berlin. Många sydtyrolare ha flyktat till Turin, der händelsen väckt stor sensation, emedan man förutser, att Österrike skall kasta en del af ansvaret på den italienska regeringen Denna skall emellertid vara fast besluten att gifva Österrike svar på tal, så att saken lätt kan framkalla betänkliga förvecklingar. Preussen tänker acereditera en gesandt hos exkonung Frans II af Neapel. Fastän kabinettet i Berlin erkänt konungariket Italien, finnes dock ej något osannolikt i detta steg, som blott skulle vara en konseqvens af den hel. alliansens återupprättande. Alldenstund Frankrike just för ögonblicket lär an stränga sig, för att få bort exkonungen från Rom, synes tidpunkten för en sådan demonstration visserligen mindre lyckligt vald, men det är ju en trosartikel i Bismarcks politiska system, att Frankrike nu måste tiga till allt, och fördraga allt. Det talas i Paris alldeles ofantligt mycket om ett bref, från Alexander Dumas till Napoleon III. Teatercensuren i Paris hade nemligen helt nyligen behagat förbjuda uppförandet af ett nytt stycke af Alexander Dumas, Paris Mohikaner, hvilket länge varit bebådadt och med mycken spänning motsågs af den stora allmänheten. Den berömde författaren tog sig detta förbud mycket nära och tillställde kejsar Napoleon följande bref, för att om möjligt få förbudet upphäfdt: Sire! Ar 1830 fanns det trenne män, hvilka stodo i spetsen för den franska litteraturen, och de intaga ännu i detta ögonblick samma plats. Dessa trenne män äro Victor Hugo, Lamartine och undertecknad. Victor Hugo är landsförvist, Lamartine ruinerad. Man kan ej landsförvisa mig som Hugo; ty mar kan icke i mitt lefnadssätt, i mina skrifter eller mins yttranden finna något, som kan begagnas som före vänning till en landsförvisning. Men man kan rui ——— K —-—— — : — —.———