Göteborgsposten – 10 september 1864, sida 2

Anders Andicasson, som var en nagot SIV, aldrie karl, framställde en berättelse, som i hufvudsaken öfverensstämde med Per Johans. Han hade efter sin hemkomst på aftonen ej varit mera ute ur rummet än att han hos den i samma hus boende husegaren Johnsson köpt svagdricka och bröd. En främmande karl hade, under tiden varit inne i rummet, men denne hade han ej i mörkret förmått igenkänna. Angående portmonnäens anträffande under byrån berättade han detsamma som Per Johan. Han förklarade sig för öfrigt alldeles oskyldig till rånet. Anders Petter Johansson var hemma hela den ifrågavarande qvällen. Pigan Helena Bengtsdotter, boende i samma rum som Anders Andreasson och A. P. Johansson jemte den senares hustru, intygade sanningen af att Anders ej varit ute på aftonen mer än den korta tid han uppgifvit, ej heller hade A. P. Johansson denna qväll varit ute. Sedan båda Johanssönerna, såsom nämndt, slagits och Per Johan utgått, kom en annan person in, hvilken efter mycket prat gaf sig i slagsmål med Anders Petter, men slutligen blef af denne utkastad. Sedan kom Per Johan åter in, sade sig ha gått vilse, emedan de, som han trodde, ej haft ljus i fönstret och såg då, enligt hennes tycke, liksom häpen ut. Vid upphittandet af portmonnäen hade tillgått såsom förut blifvit omförmäldt. För polisen hade hon till en början berättat att hon sett Per Johan på morgonen gifva Andreasson portmonnäen, men efter att mycket ha tänkt på den saken tilltrodde hon sig icke nu att påstå detta. Deremot hade hon anmärkt att Per Johan då portmonnäen hittades genast sagt: Det är icke min, dock hade han icke yttrat detta i någon ovanlig ton. Anna Johansson, hustru till Anders Petter, berättade detsamma som den föregående; dock hade hon ej bemärkt något ovanligt hos Per Johan då denne på aftonen återkom efter sin vandring, ej Heller hade hon hört honom fälla det sistnämnda uttrycket. Af berättelserna syntes det således tydligt att Anders Andreasson var oskyldig. Hvad beträffade Per Johan såg saken högst betänklig ut, så vida man ej fick antaga att den okände som på qvällen varit inne kastat ifrån sig den sedermera upphittade portmonnäen, hvilken med säkerhet igenkändes af Tobias Olsson eåsom den hvilken blifvit honom frånröfvad. Målet uppsköts påj åtta dagar och Anders Andreasson sattes på fri fot, hvaremot Per Johan skickades tillbaka till cellfängelset. Ett par timmar senare kom likväl bud upp till polismästaren att Per Johan önskade bekänna. Han blef åter införd och berättade nu att då han, såsom han förut uppgifvit, gick ut på qvällen, råkade han en åkare som hade Tobias Olsson med sig. O. var då mycket drucken, hvarföre åkaren bad Per att mot en ersättning af 25 öre föra O. till hans hem. Per åtog sig detta, men O. ramlade under promenaden omkull icke mindre än trenne gånger. Tredje gången stack Per sin hand i den drucknes byxfika, der portmonnäen var förvarad, och tog densamma. Han försäkrade dock att han ej såsom O. sagt och i denna tidnings föregående berättelse om tilldragelsen blifvit uppgifvet, slagit honom, samt tillade att han varit alldeles ensam om brottet. — Efter denna i ellte timman gjorda bekännelse återfördes Per i cellfängelset, för att undergå ytterligare förhör i närvaro af den rånade. — Drängen Benj. Johansson, som varit i tjenst hos bagaremästare Alex. Flygare, hvilken af godhet upptagit karlen då han stod på vippen att bli hamnbuse, stod i går inför rätta, anklagad att från sin husbonde ha stulit en mängd säckar, hvilka en äldre karl vid namn A. G. Carlsson sedermera försålt till åtskilliga i samma hus boende personer. Carlsson blef röjd på det sätt att han en dag kom till droskegaren Skoglund och der utbjöd trenne säckar, hvilka S. tydligen såg voro stulna. En poliskonstapel som underrättades om saken fick vidare af en skomakare Pettersson, boende i samma hus som Carlsson, veta att denne af C. köpt tvenne säckar till ett pris af 40 skilling stycket, men att P, som sedermera kom att tänka på, det säckarne måhända ej varit så ärligt bekomna, ej ytterligare velat köpa några, då C. senare erbjöd honom ett par till. Samma berättelse framställde skom. Eriksson, äfvenledes boende i samma hus. Han hade köpt tvenne säckar af C. å 75 st., och hade han, då C. varit känd som en ärlig man, icke trott honom ha stulit dem. Handl. Klöfverström hade köpt 8 st. säckar af C. och gifvit honom 16, 20 a 30 sk. stycket; han sade sig ej kunnat veta att C. stulit säckarne, hvilka han gång efter annan köpt af honom. Klöfverström lärer förut ett par gånger ha pliktat för dylik handel. Skom. Holmberg hade äfven köpt 8 kar för ungefär samma pris. Säckarno hade varit dåliga. Polismästaren gaf de båda sistnämnda personerna en skarp men mer än välförtjent skrapa för deras ovärdiga beteende att, genom att köpa; dylikt mer än misstänkt gods, befordra tjufveriet härstädes. Hr Flygare uppgaf att han redan i Oktober månad förlidet år började sakna säckar. Han köpte några gånger större partier mjöl — tvenne gånger hundra säckar — och då han sedermera skulle betala mjölet och lemna säljaren tillbaka säckarne, voro dessa alltid försvunna. På detta sätt hade han förlorat 310 tomsäckar. Som drängen Johansson hade nyckeln till den vind, der säckarne förvarades, och hvarje dag der hemtade foder till en häst, bade det varit honom lätt att tillegna sig huru många säckar han behagade, hvarefter Carlsson förmodligen försålt dem. Johansson förnekade att ha tagit mer än tvenne säckar, hvilket skett under näst sista veckan. Deremot trodde han att en dräng vid namn Jan Petter Andersson lagt sig till dem. Carlsson försäkrade äfven att Johansson aldrig lemnat honom mera än de omnämnda tvenne säckarne. Tillsammans bade han försålt omkr. 27 säckar; alla dessa, utom de förstnämnda tvenne, hade 1 fått af Andersson. Målet uppsköts på åtta dagar, och förvaras såväl Carlsson som Johansson under tiden i cellfängelset. — Qvinspersonen Anna Eriksson, straffad för andra resan stöld, spatserade d. 3 d:s på Kungstorget och fick dervid å en kärra se en s. k. tina, hvars innehåll hon ansåg vara värdt att taga i närmare skå skådande. Hon tog utan vidare formaliteter tinan i sitt trogna förvar och fann den innehålla en kofta, en sjal, ett lakan och en serviett, hvika saker hon dels försälde dels pantsatte. Sjalen blef emellertid några dagar senare observerad på Fisktorget af en svåger till den bestulne, hvilken senare var en bonde vid namn A. E. Andersson från Grimås. Plagget befann sig då i händerna på en madam, som utbjöd detsamma till salu lofprisande dess förtjenster. Genom madamen fick man reda på Anna Er n, som slutligen vidgick att hon stulit tinan. Målet förvisades till rådhusrätten. Eriksson sitter häktad. — Med fångskjuts blef för några dagar sedan