Göteborgsposten – 10 september 1864, sida 1

penetrerande regnskur. Du har emellertid kommit tillräckligt långt från ditt hem, för att hinna bli genomvåt innan du åter kan befinna dig under samma tak som dina larer och penater och när du satt din fot inom din tröshel skiner solen lika fryntligt och ogeneradt som förut. Är det icke retsamt? ... Men låtom oss i alla händelser ihågkomma att September månad i almanachan bär namnet Höstmånad och med Höst menas i vårt kära Svithiod sedan årationden tillbaka icke något annat än en mer eller mindre intensiv dusch från morgon och till qväll och från qväll och till morgon. Afundsjuk öfver att se huru Vattnet en längre tid försökt att spela herrskare bland elementerna, tänkte Elden härom afton att visa sig på styfva linan, och detta, oförskämdt nog, i sjelfva sin rivals sköte, der den sökte att totalt förinta en långväga främling, en fransysk kurir. Försöket misslyckades och planen gick upp i rök. För att nu tala mindre förblommeradt, så erbjöd sjelfva släckningen af det ibrandråkade fartyget Courrier du Midi, ett särdeles pittoreskt skådespel. På den ofantliga sandhög, som likt en annan Brunkebergs ås sträcker sig utmed Barlastkajen, hade hundradetals at nyfikna åskådare placerat sig, nedanför arbetade åtskilliga sprutor, frivilliga brandkårens och andra, på fartygets däck hvimlade det at hvitrockade figurer med sina brandhjelmar. Här och der höres enstaka rop: hit med yxor! Ettan pumpar! Ettan pumpar inte! Skicka till staden efter bloss etc. etc. och öfver allt detta ljuder den enformiga sången från de vid pumparne arbetande. Den lifliga scenen belyses klart af lågorna, från fartyget, tror ni kanske, åhnej, visst icke, den lilla eld, som ännu är qvar arbetar med döende kraft i dess inre; nej, den präktiga upplysningen kommer från de klart brinnande facklor, hvilka tillhöra frivilliga brandkårens släckningsattiralj och som nu, förde af raska och ungdomliga händer, sprida sitt sken fjerran omkring och sända muntert sprakande gnistor och luftiga rökmoln upp mot den stjernklara natthimlen. — På tal om denna eldsvåda, torde vi böra rätta ett litet misstag af vår ref., då han säger att öfliga larmsignaler gåfvos vid tillfället. Vi kunde åtminstone icke med våra hörselorganer uppfatta mera än ett larmskott här i staden, men säkert är också att redan det var ett skott för mycket, ty långt innan detta hade kommit Rådhusets fönsterrutor att darra, var all fara förbi för det antända fartyget. När skall väl den dag randas, då man inser det abderitiska i vårt nuvarande signaleringssystem? Strömmen af resande har med brunnsoch badterminens slut nästan fullkomligt utsinat och våra tidningar ha måst slå ur hågen att hvarje dag kunna uppvakta sina läsare med en notabel resande, resande artist eller blott och bar resande. Så mycket större triumf är det då sör oss att kunna stå till tjenst icke med en eller två, utan med minst tjugo eller trettio sådana, deraf några ytterst utmärkta i sitt slag och ansedda för de mest framstående inom sin klass. En och annan af dem har visserligen gjort sig känd för ett mera brutalt än angenämt sätt att vara, andra åter för en högst genant ovana att esterapa andra skapade varelser, och bland damerna, ty det funnos äfven sådana deribland, ha största delen gjort uppseende genom sin mera bullersamma än intelligenta konversation. Skyndom oss att tillägga det den respektabla samlingen utgjordes af — ett tarrachimsällskap menar ni, nej, icke precis, men någonting ditåt, at ett menageri, tillhörigt hr Jean Gautier och hvilket bestående at lejon, björnar, apor och papegojor, anlände hit från Norge häromdagen. Till stor sorg för alla amatörer af dylika förlustelser måste vi dock upplysa om att sällskapet fortsatt sin resa till Stockholm, antagligen för att der förevisas jemte en annan, samme person tillhörig, samling, hvilken måste vara kuriös nog att Åse, åtminstone att döma af annonsen, hvari det heter: terstoden(!?) af flera sälsynta, lefvande djur från(!) den stora eldsvådan i Ronneby förevisas etc. Vi måste således tillsvidare åtnöja oss med do lejon, björnar och — papegojor vi förut ha, och säkerligen sinnes det mera än en som tycker att deraf ha vi redan Gudi nog. Menageriet var under sitt korta vistande härstädes stationeradt nere vid Skeppsbron och mången trodde säkerligen att denna plats valts för att djurens vaktare desto lättare skulle kunna vara i tillfälle att vattna dem; denna förmodan tyckes oss i sanning icke vara så oäfven, enär de endast behöft öppna burarne för att ha tvenne alldeles tillräckligt djupa och för ett dylikt snyggt ändamål passande reservoirer eller rättare små insjöar till hands, och detta midt på Skeppsbron. Huru beqvämt om icke precis för menniskorna så åtminstone för de oskäliga dju