Göteborgsposten – 8 september 1864, sida 1

seminariet. Det är assessor Crusenstolpe, som i Augusti-häftet at sin Revue tager G. I. T. och N. D. A. i sin gisslande upptuktelse med anledning af artikeln till gendrifvande af Göteborgs-Postens korrespondens. Det torde tillåtas mig att få anföra något af hvad hr Crusenstolpe yttrar. Ester att ha omnämnt 6. H. T:s uppsats, i hvilken hr Crusenstolpe trott sig skola finna en på fakta stödd vederläggning, yttrar han: I stället funno vi ingenting annat i svaret på korrespondentens anmärkningar mot styrelse-åtgärderna i fruntimmers-seminariet än en lös väfnad af toma, matta, sväfvande fraser, utan något enda bestämdt faktum, som ådagalägger att de entledigade lärarne icke duga för seminariet eller att dettas direktion ej står under föreståndarinnans alltför öfvervägande inflytande. Handels-Tidningens artikel är från början till slut en panegyrik öfver den ännu liss lefvande fru Thengberg, på hvilken, heter det, man skall behöft använda ej så litet öfvertalande, att förmå henne mottaga denna föreståndarinne-plats. Hon säges ej ha tagit ett sådant steg för sitt nöjes skull, utan det måste ligga högre motiver under en sådan sjelsuppossring (!). ÅFru Thengbergs obetänksamt ifrige riddare i IIandels-Tidningen tvingar härvidlag på hägkomsten Molires odödliga typ, som, då hans förblindade beundrare trugar på honom hela sin förmögenhet, utbrister: Ah ... Så ... Jag får väl lof att draga korset då! Att fru Thengberg är ett ganska aktningsvärdt fruntimmer, derom äro meningarne ej delade, och att hennes privatskola i Upsala stod hvad man kallar i rop, är likaledes kändt. Med goda kunskaper förenar hon således erfarenhet och vana vid unga flickors undervisning — egenskaper af vigt för den befattning hon erhållit; dock derutöfver andra, värderika under ledning af en stark och fördomsfri styrelse, men i samma mån farliga, om seminariets styrelse är allt för eftergifvande, isynnerhet om den sjelf lutar åt samma religiösa ensidighet, som man förbrår henne. Det är just hennes lofordade ovanliga kraft, som i brist af lika motståndskraft hos styrelsen, gör henne till despot öfver både denna och lärjungarne, i hvilken händelse hennes klara och skarpa omdöme blir ett kunskapens träd på godt och ondt. Först som sist framhåller panegyristen hennes kallvarliga religiositet och att hon vill hafva allvar med kristendomen. Åsigten sålunda framställd är vördnadsbjudande och lemnar i det abstrakta ej rum för bär gon invänning. Endast tillämpningen i det konkreta ger säker ledning åt omdömet, huruvida ett kristligt sinnelag är gudaktighetens välsignelsebringande frukt eller om den egentligen består i yttre åthäfvor och en stel, andefattig formalism. Morgonbönerna t. ex., om de äro korta, enkla, lättfattliga, utgöra en vacker inledning till dagens arbeten, vittnande tillika om god ordning. Dervid måste likväl tvenne stötestenar undvikas: att de ej uttänjas så, att de trötta och andakten försvinner; och att de ej heller urarta till andligt grubbel. Om fru Thengberg förstår och förmår, att antingen så vinna lärjungarnes vid seminariet tillgifvenhet och förtroende eller att så imponera på dem, det de göra hennes religiösa satser till sina, blir af högsta vigt att nagelfara med deras beskaffenhet. Det väcker derföre både förundran och farhågor, att hennes panegyrist i Handelstidningen ej haft ett enda ord att invända emot det faktum korrespondenten till GöteborgsPosten åberopat, nemligen — — (här åberopar förf. dr Rothliebs lektion i kristendom och frågar:) Hvad skall man då säga om fru Thengbergs egna uppfattning och om hennes Åklara och skarpa omdome?? Och är det försvarligt af seminariets styrelse, att låta henne i de unga qvinnliga lärjungarnes för intryck emottagliga sinnen inplanta så krassa och så förvända religiosa begrepp? -Kapten Puff för igår egnar en qvick men elak spalt åt seminariets föreståndarinna och tager hennes försvar på sitt sätt. Den förfärliga explosionen i går f. m., då ingeniören Nobels glycerinkrut-fabrik flög i luften, utgör naturligtvis f. n. samtalsämnet här. Fabriken låg tätt vid det pittoreska Långholmssundets strand, der de små ångbåtarne, på turerna till Liljeholmen och de många deromkring liggande sommarnöjena, passera. En af dessa båtar hade passerat förbi några ögonblick innan den våldsamma explosionen inträffade. Fasaväckande äro de beskrifningar, som personer, hvilka besökt olycksstället, lemna, rörande de härjningar det mäktiga sprängkrutet anställt. Mycket i dessa berättelser måste vara öfverdrifvet, ty folk se så olika och fantasien är så uppdritven efter betrak